Solinalicious

Jag har inte varit singel på mer än sju år. Senast jag var singel var jag 16 år. Det kändes snäppet lättare och mindre ångestladdat då kan jag ju säga. Nu är jag inte bara singel. Jag är ensamstående mamma. Hur fint klingar det?

Jag läste nånstans att de platser som flest träffar sin partner på är jobbet och gymmet. Alltså oddsen känns sjukt låga. 1: jag kommer jobba på förskola. Jag vågar gissa att jag kommer ha ungefär...0 manliga kollegor. Kvar finns alltså papporna som ska hämta/lämna sina barn. Jag vågar även där anta att jag inte skulle få vara kvar på jobbet speciellt länge om jag började ragga på arbetstid. 2: om nån någonsin skulle spana in mig på gymmet så skulle det bero på antingen att personen är blind, desperat eller har sjukt låga krav vad det gäller utseende.

Vad återstår? Krogen? Testade igår. Känslan av att känna sig för full, nykter, ung, gammal, desperat och kräsen lockar inte direkt fram ens bästa raggningsförmåga. Ensam mamma söker? Vi pratade om det igår. Senariot blev följande: Lisa söker, kommer med. Får för lite brev, även fast hennes kompisar ställer upp på att skriva fejkade brev för att fylla ut mängden. Produktionen får istället ta in ett gäng skådisar. Lisa får tillslut välja en av de manliga hunkarna, men tvingas sedan gå ut i pressen och säga att "Han var otrogen!" Kort och gott, nej tack!

Mitt sista alternativ är att telefon-dejta Göran - 65 via Heta linjen. Han är rik och på väg att dö. Slutet gott allting gott.

Seriöst. Det är kört. Och jag som redan är kärlekskrank och längtar efter någon som vill krama om mig om nätterna.

Published with Blogger-droid v2.0.4