För ett tag sen sa Towe till mig att hon tycker att jag borde blogga oftare. Då kom jag på att min frånvaro på bloggen är ett tecken på att jag är lycklig. För några månader sen var jag så nere i livet att jag bara levde för och genom Hilda. Men tack vare både mina älskade bästisar och nya fantastiska människor i mitt liv har jag börjat leva för min egen skull också. Jag har haft en fullkomligt okomplicerad och frukansvärt rolig sommar och tack vare det är jag beredd att omfamna höst och vinter med öppen famn. Med hjälp av skratt och kroppsvärme kommer vi överleva det tillsammans.
Det största tacket vill jag ge till mina föräldrar som har ställt upp mer än jag egentligen velat begära av dem. Utan de hade jag inte mått så här bra idag. De är världens bästa föräldrar tillika morföräldrar och jag blir så glad av att se hur trygg Hilda är med dem.
lördag 4 augusti 2012
A life worth living
söndag 29 juli 2012
En rörande kärlekshitoria av Lisa, 10 år.
När morgonsolen glimade samlades alla djur kring lejon klipan där Mofasa och drotning sarabi var. Sarabi var jätte glad för Simba och mofasa var också jätte glad för simba. Nu hade simba vuksit upp och då började simba leka med än som heter Nala. Simba och Nala lekte och lekte och det var härlig sommar. Simba lärde nala att äta barkbitar och nala lärde sig snapt och simba sa att hans pappa hade lärt honom det då sa nala att det var kul va bra sa simba. Och när simba var stor så skulle han gå till nala och då kom han på och tängka att idag sejer han det. Och nu sa han det Nala vill du jifta dej med mej jag ded vill jag fast när ska vi jifta oss. Idag ja ded jör vi vell. Och idag gorde dom det och snart föde dom ett sött barn.
torsdag 26 juli 2012
Senaste nytt
Nu är jag äntligen igång med att skriva musik igen! Det är så jävla härligt när det flyter på efter så.lång tid! Tänk att allt som krävdes var att få bearbeta ett dåligt förhållande/uppbrott och att få umgås med en drös fina människor för att få igång textskrivandet.
Ni påverkar mig mer än ni någonsin kan ana. Nära och på avstånd.
En låt har jag börjat skriva på svenska. Det känns inte så larvigt som jag tidigare tänkt. Nu känns det mer som att mina tankar och känslor blir benämnda på ett mer nyanserat sätt än på engelska.
Och appropå engelska så var ju jag och Ebba i London nyligen! Det var fyra helt fantastiska dagar. Jag ska lägga upp bilder snnnaaart!
måndag 16 juli 2012
fredag 13 juli 2012
Den efterlängtade friiiheten
Jag har mindre än tre timmar kvar av denna arbetsdag och när den väl är över så går jag på semester! I fyra veckor! Liksom riktig, betald semester. Det gör mig så lycklig, nästan rörd till tårar. Jag tänker på hur jag är värd det, med tanke på hur jag har slitit för mitt yrke och på hur många år jag är fast med studieskulder (=25 år!!)
Semestern kommer inledas med att fira två kompisar som fyller år (fast det dom inte vet är att jag egentligen ska ut och fira att jag har semester!) Förhoppningsvis börjar någon slags riktig sommar kl 15 när jag går på semester också så vi kan vara ute och ha det skönt ikväll.
I övrigt kommer jag och Hilda bara vara hemma under våra fyra veckors ledighet så kom igen, boka in oss! :)
FÖRUTOM att jag och Ebba (frugan) ska till London baby!! Om exakt en vecka är det dags för oss att åka iväg. Bo på ett fint hotell, shoppa upp alla våra pengar som vi så flitigt har sparat och andas in den härliga, skitiga London-luften!
Låt oss glömma alla våra sorger, åtminstone i fyra veckor framöver!
Puss!
tisdag 10 juli 2012
Till er som vet
Det är obehagligt hur man kan glömma bort. Man förnekar och förnekar tills inget har hänt. Men så går tiden. Såren ska börja läka och vips så känner man smärtan igen.
Jag förnekade så länge alla tårar, alla bråk och hårda ord, ensamheten och sorgen. Jag förnekade så mycket att ni omöjligt kunde veta. Det man inte säger högt existerar inte. Att hålla käften för att skydda min stolthet, det är ta mig fan det värsta jag gjort. Två års lidande bara för att jag inte vågade erkänna mig svag.
Jag har gjort en pakt med mina närmaste. Vi har lovat varandra att berätta. Hur mycket det än svider och hur mycket man än skäms så ska ens nära och kära ändå få en chans till att hjälpa. Jag tänker aldrig hamna i det igen och det finns ingen chans att de jag älskar ska behöva genomlida det heller.
Puss.
söndag 1 juli 2012
söndag 17 juni 2012
Alla dagar är så fullspäckade nu att jag helt har tappat några av mina dagliga rutiner, exempelvis att skriva. Både på bloggen, musik och Hildas dagbok.
I onsdags kom mitt examensbevis hem i brevlådan. När jag äntligen hade det i mina händer trillade poletten ner, och likaså tårarna! Jag är klar! Det är så jävla fantastiskt och jag är så nöjd med både val av yrke och av arbetsplats!
I fredags flyttade jag och Hilda in i.mina föräldrars hus för att de åkte till Skottland. De kommer hem på onsdag så vi blir kvar tills dess och ser till att huset ser bebott ut samt att det vattnas i växthuset. I fredags kväll var Ebba och Matilda här och grillade. Därefter kollade vi på fotboll. Maten och sällskapet var en hit medan matchen var en riktig flopp!
Igår, lördag, var Hilda med sin pappa. Jag och Ebba skulle springa en mil i Tveta, men det blev helt misslyckat pga att jag fick kramp i magen, blev känslosam och fick skavsår. Så vi sprang typ tre km och gick resten. Bra i och för sig, men ändå trist. Innan Hilda kom hem hängde jag med Emil och därefter kom Towe och Joel och tre livliga små grabbar på besök! Mycket trevligt.
Idag tog jag och Hilda med oss Ebba, Anna och Matilda till Ikea där vi spenderade ett par timmar. Jag skulle bara köpa en rullgardin. Det blev ingen rullgardin, men däremot andra saker för runt 600 kronor. Ni vet ju hur det är!
Well, det var allt för nu! God natt!
tisdag 12 juni 2012
Ibland brister det.
Jag jobbar så hårt hela tiden för att inte falla samman, gå sönder. Jag håller andan, för jag är rädd att säga fel saker i varje utandning. Jag stänger av mitt hjärta och likaså mina känslor. Jag måste. För jag är ständigt bland folk. Med Hilda hemma och på hennes förskola, på jobbet, på vägen där emellan. Med vänner och med familj. Jag låter det.vänta tills ingen ser och hör. Bara jag ensam, i vardagsrummet på kvällen. Det dröjer innan jag går in i sovrummet och lägger mig, för jag inbillar mig att jag ska få plötsliga gråtattacker som kan väcka mitt älskade barn. Men det händer aldrig. För när andra är närvarande håller jag mig sansad.
Men idag brast det. I sällskap med min stackars mamma som bara vill väl. Jag kände mig pressad och provocerad och samtidigt ledsen och trött. Jag berättade att förändringar och besvikelse påverkar mitt humör till det sämre. Det behöver inte vara nån stor grej. När jag tycker att vardagen är som jobbigast så brukar jag tänka på alla de här sakerna jag ska göra i sommar. Bara väntan gör mig glad. Men så när en plan faller så faller jag med den. Och allt går sönder. Ingenting spelar längre någon roll.
Okej. Nu till något annat:
Jag har tänkt att det vore riktigt trevligt att vara lite kär under sommaren. (För det är ju bara att knäppa med fingrarna så är det all set - eller hur?) Men efter närmare eftertanke har jag insett att jag inte ens skulle kunna få ihop det! Eller jo. Jag har tid att vara kär eftermiddagar efter kl 16, fast bara när Hilda är med sin pappa (för hon ska fan inte bli involverad i nåt skit) vilket är två vardagar i veckan. Och så en helgdag mellan 10-16 förstås. Åh vad mysigt det skulle vara. (...)
Och så en positiv avrundning:
Jag har fått en gitarr med tillhörande gitarrfodral och sångbok för barn av mina fina föräldrar i examenspresent. De är så grymma på presenter alltså. Jag hade inte ens i mina vildaste fantasier kunnat tänka mig det. Så bu jävlar är det jag som ska plugga gitarrackord.
Hur härlig jag än tycker att helgen är så måste jag ändå klaga på hur snabbt den svishar förbi. Och så förväntas man vara utvilad och glad när måndagen kommer.
Jag har gäspat i snart två dygn i streck och inget kaffe i världen verkar hjälpa.
I lördags var jag ute och firade min och Linnéas examen. Det blev en riktigt bra kväll, trots att våra storslagna planer om att åka till storstaden gick i kras. Alla verkade väldigt nöjda med att få vara kvar i Södertälje medan jag fick ont i magen och lätt ångest för att vi därmed dissade fina Christine som satt hemma och väntade på att möta upp oss inne i stan. Förlåt som fan.
Men som jag skrev blev kvällen lyckad ändå och jag somnade gott, men lite försent den natten.
Söndagen spenderades med samma gäng, dock byttes vin & öl ut mot kopiösa mängder av sötsaker och fett. Vi avslutade i och för sig dagen med att laga halloumirulle och titta på Fucking Åmål hemma hoa mig.
Igår var första dagen som anställd förskollärare. Det känns rätt fett faktiskt. Vi är ju inte i barngrupp än, så vi är bara extremt viktiga förskollärare med block, penna och kamera: ute på ett mission.
fredag 8 juni 2012
Sista kapitlet
Idag är min sista dag på Telge förskola. Det känns sorgligt, för jaf har kommit in i gruppen väldigt bra och jag kommer sakna att vara med mina små kompisar varje dag. Men samtidigt är jag så peppad över att min förskollärartjänst på Vattentornets förskola börjar på måndag! Äntligen får vi sätta igång arbetet med att starta upp den! Jag har så mycket i mitt huvud som jag vill få ut och få i bruk så det ska bli riktigt kul att träffa mina arbetslagsledare och de andra två nyexade tjejerna på måndag. Det är nämligen vi som kommer börja med allt planerande. Den 13e augusti kommer resten av gänget!
Dagen till ära hade jag med mig "Kajsas kletkaka med vit choklad och citron". Det tyckte jag mina kollegor var värda och den verkade uppskattas av alla! Och jag fick en presentförpackning med belgisk choklad av mina kollegor från avdelningen jag jobbat på. Så fint. Jag blev rörd!
torsdag 7 juni 2012
En ledig dag
Igår var det mitt i veckan-ledigt. Det är så härligt. Jag älskar när man får ett avbrott mitt i en arbetsvecka. Hilda var med sin pappa mellan 10-14 och då hängde jag med Ebba. Vi gick på spinning, sen lagade vi lunch hemma hos mig och därefter tog vi en runda på stan där vi även hämtade upp Hilda. När hon lämnades över var hon supertrött så då tog vi en promenad. Väl hemma igen kollade jag och Ebba hotell och nu har vi äntligen bokat det! Vi hittade ett riktigt schysst hotell (enligt bilder och beskrivning i alla fall!) för ett riktigt bra pris! Totalt har vi betalat 2980 kronor var för både flyg och hotell. Det känns både rimligt och värt!
onsdag 6 juni 2012
Igår var en utmattande dag. På olika sätt. Först jobbet. Inga konstigheter, men ändå en åtta timmars arbetsdag. Man är ju inte helt pigg när man slutar. Dock gick jag tidigare igår. Jag skulle nämligen på möte på Familjerätten med Hildas pappa. Vi möttes några minuter innan avsatt tid, och dessa minuter var tydligen för många för oss att spendera på tu man hand. Det är egentligen inte konstigt att vi hamnar i konflikt på så kort tid, vi har way too much i bagaget. Mötet gick i alla fall hyffsat bra. Åtminstone rent praktiskt. Känslomässigt sätt var det en röra. Jag kände mig så fruktansvärt arg vid ett par tillfällen och eftersom det var varken smart eller lämpligt att skrika så kom tårarna istället. Jag tänker inte gå in på vad vi pratade om, men en sak vill jag ändå berätta. Lena, som vi pratade med, frågade vad vi hade för mål med vår framtida relation. Vi var överens om att det vore bäst om vi så småningom kunde prata i mer än en minut per överlämning, för att visa för Hilda att mamma och pappa inte är ovänner. Därefter.frågade hon mig om jag kunde se att det var möjligt att nå det målet.någon gång i framtiden. Min spontana reaktion var, som alltid,"nej!, inte en chans - jag hatar honom." Men när jag tänkte efter kom jag på hur oerhört långt jag har kommit i min process att gå vidare. För bara tre månader sedan låg jag utslagen på en säng hemma hos mina föräldrar och grät dagarna i ända med en enda känsla: jag kommer aldrig må bra igen. Aldrig någonsin. Jag blev så arg när Ni (ni vet vilka ni är) sa att jag visst skulle må bra. Att jag skulle få ett fantastiskt liv och att jag skulle stå stark när stormen var över. Nu är jag så glad över att Ni hade rätt och jag tycker så mycket om Er för det. Har jag kommit så långt på tre månader så borde det inte vara omöjligt att komma ännu längre, så sa jag till Lena.
När jag är på botten, när jag känner mig ensam och otillräcklig så ska jag försöka tänka på vilken resa jag har gjort. Att jag faktiskt överlevde det värsta som hänt mig i mitt halvlånga liv. Klarade jag det ska jag nog fan kunna ta mig igenom sömnlösa nätter och brist på närhet ett tag framöver.
Efter mötet hämtade jag Hilda på förskolan, sedan hämtade mamma upp oss och så åkte vi hem till henne (och pappa ofc). Jag hann inte mer än packa ut oss ur bilen innan det var dags för nästa aktivitet. Jag sa puss och hej till Hilda och mamma och sprang till tåget där jag mötte Towe. Vi skulle nämligen på fotboll! Towe hade fått två gratis biljetter till en träningsmatch mellan Sverige och Serbien. Det var riktigt fett, även fast jag inte är intresserad av fotboll så rycktes jag med i stämningen av 20000 skrikande supportrar. Kan man annat än haka på då liksom? Det var hur som helst ett perfekt avslut på en jobbig dag för jag hade så himla kul med Towe, det var en perfekt date för oss.
Tack och adjö. Nu ska jag sova!
måndag 4 juni 2012
