Klockan är 21.40 och jag ligger i sängen, redo för att sova. Men först en stunds reflektion.
Dagen började tidigt, men bra. Jag lämnade Hilda på förskolan kl 10 och jag kom tillbaka vid 14. Hon hade varit ledsen när jag gick men det gick snabbt över och när jag kom tillbaka gick hon ett par steg mot mig men var så inne i sitt så hon fortsatte leka.
Där emellan hann jag med att träna, duscha, äta lunch och köpa ett par grejer på stan. Dock hann jag förlora mitt goda humör nånstans mellan lunchen och shoppingen pga ett par sms. Jag blev så frustrerad och arg och det enda jag ville var att skrika. Men jag kunde inte. Varför liksom? Det vore så skönt. Jag tänkte på vad Paul sagt. Han sa senast att det är viktigt att jag avreagerar mig när jag behöver, så att jag inte drar in den negativa energin i det roliga/positiva jag ska göra sen (i detta fall; hämta Hilda)
När vi kom hem åt vi mellis. Sen var jag tvungen att reda ut lite grejer med Försäkringskassan. Han har nämligen tydligen inte ändrat sin folkbokföringsadress så jag kan inte få varken bostadsbidrag eller underhållsstöd än. Jag blev så ledsen och så uppgiven. Tänk att Mamma Lisa alltid ska behöva tänka på allt! Jag ringde Honom och förklarade läget. Han försökte fixa men ansvaret landade ändå på mig. Och nu jagar jag honom med sms för att kunna fylla i alla uppgifter. Ett litet jävla lägenhetsnummer har jag bett honom att kolla upp. Men inte ens det kan han fixa åt mig på en gång. Så tröttsamt. Efter alla samtal satte jag mig ner på golvet och grät. Jag var så utmattad av allt. Då kom Hilda gåendes mot mig, la hela sin lilla hand på min kind och sa "heeej" med sitt allra finaste leende och tonläge. Finaste lilla älskling förstod att mamma var ledsen och ville trösta. Jag kunde inte annat än gråta lite till.
På efterniddagen gick jag ut så Hilda fick sova igen, jag gick även en stund på stan med Ebba som ställde upp på att lyssna på mina bekymmer.
Usch vilken lång dag det har varit. Åter igen, klockan är inte ens 22 men jag är så trött så jag håller på att stupa. Ni vet känslan när man har en arbetsvecka framför sig med tidiga morgnar. Från dag ett lider man och så gör man det enda till sista dagen innan helg. Då, tänker man, då får jag äntligen sova ut. Jag har levt i en bubbla bestående av endast arbetsdagar. Tidiga morgnar varje dag i flera månader. Till och med när Hildas pappa bodde här. Det var jag som gick upp om nätterna och varje morgon. Av en rad olika skäl givetvis. Både logiska och helt ologiska. Nu är jag fortfarande inne i den onda cirkeln. Det kommer aldrig någon helg då jag får sovmorgon. Det finns ingen pappa till Hilda som kan ta henne så jag får sova ut. Någon gång ibland ser jag till att få hjälp av mina föräldrar. Men helt ärligt så känns det som att det är för många timmars sömn som redan gått förlorade. Det blir svårt att ta igen. Jag får vara trött. Och när Hilda har somnat på kvällen får jag sätta mig på golvet och gråta, sen sova. Och sen börja om allt på nytt. Igen och igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar