God morgon!
Hilda vaknade och var lite grinig vid tio i åtta och då kände jag att det var lika bra att gå upp, trots att ögonen knappt kunde hålla sig öppna. Nu sitter vi tillsammans i soffan och myser och genast blev det helt och hållet värt att påbörja en ny dag!
En grej som gör mig arg är när hundar tokskäller när Hilda sover ute i vagnen. Det som gör mig ännu mer förbannad är hundarnas ägare som inte bryr sig om att mitt barn vaknar och börjar gråta. De liksom sneglar åt vårt håll och ger hunden en duktig vovve-klapp. Seriöst! Om Hilda någon gång skulle väcka en hund med sitt skrik ska jag vara den första att be om ursäkt. Inte för att jag bryr mig, utan för att det är så man gör. Man ger varandra en menande blick för att ändå visa att man uppfattade vad som precis hände.
Jag är ingen djurmänniska (det är kanske tydligt...) Jag har aldrig fått någon känslomässig connection med ett djur. Dom gör inget som får mig att smälta, sådär som så många andra verkar göra. Det finns ju även många människor som känner för bebisar/barn som jag gör för djur och det är ju okej!
Hur kan det då komma sig, denna ofrivillga okärlek för djur som jag hyser? Jag har ett par tankar king det.
När jag var liten (10 eller 12 typ) skulle jag vara djurvakt åt mina kompisars, Emmy & Linnea, ökenråttor när de skulle på semester. Jag har för mig att det var två ökenråttor. Jag fick ha dom på mitt rum, som om de vore mina egna. Jag fick ge dom mat och vatten. Jag tror till och med att jag rengjorde deras bur (eller så var det min mamma som gjorde det...) En dag när jag vaknade upp så var det något som såg märkligt ut där inne i buren. En av råttorna, den tjockare av dom, låg på rygg. Jag petade på den med en pinne, men till min förskräckelse ville den inte vakna. Aldrig någonsin mer igen. Jag och en annan kompis, Rebecka, gick och begravde den i skogen. När Emmy och Linnea kom tillbaka från semestern och skulle hämta sina små djur var jag för skamsen för att ens kunna titta dom i ögonen. Deras mamma (Anki=min mammas bästa kompis) förklarade att råttan som dog var så gammal att den lika gärna kunde dött när den var hemma. Det kändes bra. Men då och då kommer jag ändå att tänka på vilken usel djurvakt jag var. Förlåt, tjejer!
Jag har i mitt liv haft tre husdjur, närmare bestämt tre kaniner. Den tredje och sista skaffade jag i vuxen ålder. Jag fick ett ryck och tänkte att det skulle vara kul, det var ju ändå väldigt billigt att införskaffa sig en. Meeen nej då. Det var inte kul. Det var ett helvete och kaninen var djävulen själv. Efter tre månader sålde jag den på Blocket, 300 spänn för kanin, bur och diverse tillbehör. Ville bara bli av med den jäveln. En stackars 16 årig tjej gick på det. Efter två dagar fick jag ett sms där hon klagade på att kaninen var vild. Jag svarade med att han förmodligen bara kände sig lite osäker och vilsen i den nya miljön. Jag ljög, bara för att slippa den fan.
Jag tror att det är ganska tydligt varför just jag inte ska ha ett djur. Jag tycker vi lämnar det där...
Denna vecka kommer gå till historien som den gången jag köpte en banan för första gången i mitt liv. Japp. Första gången. Jag har så länge jag kan minnas ogillat banan starkt. Jag vill inte äta dom, röra vid dom, känna lukten av dom eller att andra i min omgivning ska göra det. Meeen, nu har jag ju ett annat litet liv att ta hänsyn till och självklart ville jag ge henne möjligheten att få smarra på en guling (för barn brukar ju gilla det och det är nyttigt osv...) Till min förtjusning verkade hon dock inte så överdrivet förtjust i det!
Jag önskar att jag kunde ta tag i att mixa ihop lite mat och förvara i små burkar, men det blir liksom aldrig av! Istället bunkrar vi skafferiet med färdiglagade varianter. Bra för ekonomin liksom...
Igår var jag på Åhlens och tokfyndade barnkläder. Med en halva reapriset-deal och en bonuscheck på femtio spänn kostade ett par tights och en jeansskjorta för endast 24 (tjugofyra!) kronor! I looove rea.
Saxen är kökets bästa vän. På bilden klipper jag sönder mina tinade jordgubbar som jag ska ha till kesella. Det är även smidigt att klippa korv om man vill steka dom i "slantar" samt att klippa bort fett från kött innan det ska stekas. Självklart är saxen även det bästa redskapet för att slice'a en pizza.
Testa vettja!
Åter igen. Fotoappar är så beroendeframkallande!
Jag ville egentligen ladda ner den som heter Instagram (väl...?) för jag har hört så mycket gott om den. Men jag misstänker att den bara finns tillgänglig till Iphone. Hur som helst kom det upp andra gratisappar som förslag, varav en av dom var en vid namn Photofunia och den är så jävla rolig!
Lite skoj sådär att lägga in bilder på sig själv och helt hysteriskt roligt att lägga in ansiktet på sin bebis i olika figurer!
Länge har jag gått och suktat efter ett nytt ytterplagg. Ett plagg med lite stil och karaktär och som inte skulle vara svart, grått eller mörkblått. Precis som alla dagar (nästan) gick jag på stan med Hilda. Vi gick som vanligt in på H&M, rakt in till reahörnan. Där hängde dena mörkt röda, i mina ögon vackra skapelse. Jag tittade på prislappen (japp, jag tittar på prislapparna även på H&M) och där stod det 599 kronor. Den hängde vid reavarorna, men ingen av kapporna var reamärkta. Visserligen var det ändå inget dyrt pris för en jacka, men för dyrt för min tunna plånbok just där och då.
Dagen därpå gick jag åter igen in på H&M, denna gång med Ebba som sällskap. Hon visade sin blivande midsommarklänning och jag visade "min" kappa. "Den känns verkligen du, Lisa" sa hon. Därefter fångade hon en av personalen och frågade hur mycket kappan egentligen kostade varpå svaret blev 200 kronor. Jag var helt enkelt tvungen att köpa den.
Jaa, det var historien om hur den fina, röda (och efterlängtade) kappan blev min.
Hilda in action!
Jag inser ju nu hur lugnt vi har haft det eftersom Hilda inte har krypit. Nu när hon har börjat upptäcka hur mycket man kan göra med sin kropp är hon inte still många sekunder. Att vända ryggen till i några sekunder har länge gått bra, men nu jävlar får vi ha ögon i nacken om det ska gå!
Här sitter jag och håller upp tummen lite blygsamt.
Jag skulle bara vilja ge mig själv några berömmande ord. Det är visserligen ord som flera av mina nära och kära sagt till mig under hela hösten, men som jag inte riktigt kunnat ta in förens nu.
Denna höst har för mig bestått av både mammaledighet och plugg på heltid. Jag har skrivit två examinationer och en c-uppsats samtidigt som som jag ägnat tid, fokus och energi åt världens härligaste energiknippe.
Livet med en bebis är underbart men ack så oförutsägbart. Jag har inte haft möjlighet att ägna mig åt plugg samtidigt som jag varit ensam med Hilda och därför är jag så oerhört tacksam över all hjälp jag har fått av både mamma & pappa, av Hildas farmor och inte minst av världens bästa pojkvän tillika sambo och pappa till vårt barn.
Det som jag under andra halvan av hösten och i början av detta år har sysslat med är sluttampen av min utbildning, alltså mitt självständiga arbete. Det är första gången jag skriver ett så stort och omfattande arbete och jag har därför många gånger tvivlat på mig själv och velat ge upp.
Men nuu är jag fan klar!!! Det känns så jävla grymt att ha fixat detta. Dessuton utan en skrivpartner (vilket nästan alla andra studenter hade) men med väldigt värdefull hjälp av min kunniga mamma.
Eftersom jag var hemma förra halva våren när Hilda föddes så har jag 15 hp kvar. Dessa ska jag ta på halvfart nu under hela våren så till sommaren är jag helt färdigutbildad (för denna gång!) och kan äntligen titulera mig som Förskollärare och till hösten får jag börja utforska mitt nya yrke!
Ibland gör jag små försök till att vara arg på Hilda. Som när hon väcker mig på morgonen fast att jag fortfarande är jättetrött. Per automatik vaknar jag ändå upp snabbt och tar upp henne. Känslan= tröttsamhet och lite frustration. Jag hinner tänka "Fan att man aldrig får sova ut". I samma stund vänder hon sig och tittar på mig med mungiporna uppe vid öronen och säger "god morgon mamma" på sitt gurglande bebusspråk. Där och då går frustrationskänslan över till oändlig lycka över att få sitta uppe på morgonen och mysa med min älskade solstråle. Trött är jag fortfarande, men det råder mun älskade kaffebryggare bot på.
Vi är en riktig cafefamilj. Det är det vi gör liksom. Kanske inte varje dag, men nästan alla dagar i veckan. Vi rör oss dessutom sällan utanför Södertälje. Nån gång när Mange är ledig några dagar i streck kanske, men oftast tar bekvämligheten över.
Södertälje är inte jättestort, vilket resulterar att vi cirkulerar kring typ fyra fik. Hilda är numera kändis bland personalen på samtliga.
Vissa tar henne över disken utan att ens fråga. Andra kan inte plocka bort disk utan att stanna och prata/skratta med henne. Någon gång har vi (Hilda) till och med lyckats charma till oss gratis fika.
Vårt lilla lyckopiller förgyller inte bara våra dagar verkar det som!
Tänk att de rutiner man trott att man har kontroll över kan förändras över en natt. Sedan vi slutade amma och började natta med välling istället har Hilda däckat på en gång. Nu har hob fått för sig att det minsann inte ska somnas på första försöket, oavsett hur mycket klockan är eller hur trött hon är.
Det är tydligt vem som bestämmer i vår familj!
Just nu är jag ett SSF (super sad face!!!) Jag har nämligen gjort det stora misstaget att se Boys don't cry. Varje gång samma sak. Jag får ångest bara av att tänka på den. Så när filmen lider mot sitt slut sitter (eller för det mesta ligger...) jag och gråter. Precis som om det var min stora kärlek som dött. Ni vet när tårarna strömmar och man får svårt att andas, man liksom hulkar.
Alltså, note to self: se den inte igen! Det slutar aldrig bra.
Fan. Nu kommer jag inte kunna somna.
Och som om det inte vore nog. Jag fick serien The killing av Towe i julklapp, så nu har jag och Mange suttit bänkade framför tv:n när Hilda somnat på kvällarna, såå jävla spännande har det varit. Och så idag var det dags för sista avsnittet. Äntligen (!) får vi äntligen reda på hur allt ligger till. Trodde vi ja!! Nähä. Här ska man allt behöva vänta på en säsong 2 för att få reda på saker och ting.
Frustration!
Vad har hänt med mitt äta bra mat-driv? Det är tur att träning och långa promenader är en så stor del av mitt liv, annars skulle jag se ut som bulleb jag har i handen (en smörbulle från Svennes bageri i Grusåsen - magiskt god!)
Och som om det inte vore nog med att jag smällde i mig denna bulle så åt jag naturgodis (7.90/hg på Coop på stan i Södertälje!!) till middag. Plus att jag kan ha ätit en bit daimkaka som jag gjorde när Elin var på besök igår.
Suck. Måste bli av med detta beroende.
Idag var i alla fall jag och Ebba på ett nytt pass på World Class i Södertälje idag - Powerstrike. "30 minuters explosiv träning!" står det på hemsidan och det var det verkligen!
Imorgon ska vi gymma och på onsdag blir det Step och Core. Vi är ett bra träningsteam!
På bilden ser ni Hildas tappra försök till att lära sig krypa. Det vill sig inte riktigt. Hon kommer bara bakåt. Långa sträckor kommer hon, men ändå "bara" baklänges.
Kanske ska vi se detta som en gåva? "Vänta bara till hon börjar krypa och gå. Då blir det ett jävla springande, inte en lugn stund!" - så har ni sagt, ni mer erfarna.
Det är alltså skönt att fortfarande kunna veta var man har henne hela tiden. Förutom när hon backat in i nåt hörn i vardagsrummet, men då brukar vi få höra lite klagosång som en liten reminder...
Jag är inte överdrivet kunnig på appar och sånt. Jag följer efter de trender jag läser om och av kompisar typ.
Men jag har i alla fall helt på egen hand hittat en fotoapp som jag tycker är kul/bra. Den heter Photo art och är en perfekt sysselsättning när man är rastlös!
Hilda fortsätter att busa på och vara samma charmiga lilla bebis som vanligt. Även om inte vi har planer under dagarna så går de så fort eftersom det är fart i Hilda hela tiden! Tiden med barn går verkligen så fort som folk säger.
Igår följde vi med mamma och pappa till Fotografiska och tittade på Nick Brandts utställning med djur (därav bilden med lejonen) Idag var sista dagen tyvärr, annars hade jag beordrat alla jag känner att gå och se den. Idag, en dag efter, går jag fortfarande och tänker på bilderna, de lämnade mig verkligen med massa tankar och känslor.
Hela hösten har jag gått och suktat efter denna vackra soffkudde. Jag har klämt på den varje gång jag varit på Indiska, tagit upp den i famnen men hejdat mig när prislappen gjorde mig påmind om varför jag inte skulle köpa den.
Men nu äntligen är mellandagsrean här och lyckligtvis pryddes denna med en liten röd lapp! Från 379 (!!) till 189. Det var helt enkelt meningen.
Igår var Rebeckas sista dag i Södertälje på över 6 månader, för hon ska nämligen till Australien!! Hon fick chansen att göra ett halvårs praktik i ett annat land och hon tog den! Helt rätt gjort. Det kommer bli så grymt!
Så nu blir det jag som skaffar Skype så att jag får vara med och uppleva lite av Australien och så att Rebecka får se hur Hilda växer och gror.
Hur som helst tog vi en sista runda på stan, käkade lunch och shoppade lite samt gick till Badparken där Hilda fick gunga för första gången! Det var kul (och definitivt en fördel med den milda vintern!)
Mellandagsrean är igång, vilket är ett tillfälle på året då det inte är så lämpligt för en shoppingtok som jag att bo på stan. Meen, i år har jag ändå lyckats att hålla mig borta från alla frestelser, mycket tack vare att jag i princip sitter ihop med en barnvagn ute.
Okej, inte från alla. På bilden står jag inne på Bik bok och klänningen jag har på mig fick följa med hem. Plus ett litet leopardbälte och ett par msrinblåa strumpbyxor. Hela kalaset gick på 159 kronor! "Det är inte varje dag man får en hel outfit för 159 kronor", sa tjejen i kassan. Det var sannerligen dagens visdomsord.
