Ett skitlångt inlägg

Jag vill klargöra en sak. Anledningen till att jag outar olika känslor via denna blogg har med ett par olika anledningar att göra. Dels vet jag att det finns människor som uppskattar det. Människor som jag står så nära, men som finns så långt bort. Det finns även de som inte bor speciellt långt bort (men som jag ändå inte umgås med dagligen) som har uttryckt att de uppskattar att de kan läsa om vad jag tänker och känner. För att de bryr sig. Dessa människor vet att jag går igenom något väldigt jobbigt. 

Sedan finns det såklart sådana som mest är nyfikna. Sån är jag också. Man liksom snokar omkring och gillar att få en inblick i andras privatliv. Det är liksom på den vägen som bloggen blev ett så stort och välkänt fenomen. Dessa personer ska självklart få fortsätta snoka, MEN de ska veta att jag skiter fullständigt i deras åsikter. Om de tycker att jag har gått för långt eller berättat för mycket. Och de kan snacka och skvallra så mycket de vill, men det bevisar bara hur små de är.

I det läget som jag är nu hade jag kunnat berätta så mycket mer. Jag har så jävla mycket som jag skulle vilja skriva, bara för att få hämnas på nåt sätt. För ni vet hur det är när man har blivit jävligt sårad? Då vill man hämnas. Jag tror att det är medfött i oss alla, men att det tar sig uttryck på olika sätt. 

Hur som helst så tänker jag hålla huvudet högt. Jag tänker vara den större och starkare. Jag tänker fortsätta beskriva mina känslostormar blandat med min vanliga vardag. Men jag har aldrig, och jag tänker aldrig skriva om något som Han har sagt eller gjort. Den här bloggen handlar om mig och om min kamp att få komma tillbaka till mig själv. Och om Hilda såklart. 

Den här dagen började så bra. Men när man minst anar det så kommer ett slag i magen eller en kniv i hjärtat. Fast ikväll blev jag inte så ledsen, jag blev jävligt förbannad. Blev så arg att jag sa till Honom att jag skiter i allt. Jag tänker klara mig själv. Han ska få träffa Hilda precis så som vi bestämt, men jag tänker inte kräva ett skit från Honom. Från och med nu ska jag stå på egna ben. Jag tänker utnyttja systemet precis så som det är tänkt. Jag har betalat och kommer betala skatt hela mitt yrkesverksamma liv och kommer därför med gott samvete ta hjälp av Socialen och av Försäkringskassan. Jag är bara intresserad av socialbidrag fram tills jag får min första riktiga lön, dvs i tyyyp juli. (Jag ska skriva på anställningspapper den 16e, så vet mer då...) Sen kommer jag inte vara beroende av sådan hjälp. Bara nu liksom, så jag kan betala hyra och sånt

Jag har inget intresse av att få tillbaka Honom, det är verkligen inte det min sorg och vrede handlar om. Önskar bara att allt skulle ha skett på ett schysstare sätt.