Kalla kårar

Idag har jag varit ute och promenerat. Långt och länge. Det var så länge sen sist jag gjorde det. Det är så konstigt, jag som älskar att promenera. Och Hilda som sover så gott i vagnen när jag gör det. Nu, efter dagens andra promenad kom jag på varför jag undvikit det. Man tänker ju så jävla mycket. Det går inte att hindra tankarna, inte ens de där värsta och jobbigaste. När man springer eller grupptränar däremot, då tänker man inte alls. Eller inte jag i alla fall.

Jag har funderat mycket på känslor. Och på kroppen. Min förälskelse med Honom var enbart kroppslig. Bara en känsla. Jag kände mig varm och trygg. Vi hade egentligen aldrig så mycket gemensamt. Vi hade inte samma humor, vi delade inga intressen, vi hade olika syn på framtiden och vi kom från väldigt olika bakgrunder. Allt detta gjorde att vi hade det svårt ofta. Hamnade i konflikter för att vi tyckte så olika. Jag tror att våra huvuden fick kämpa för att känna samma sak som våra kroppar. Nu när det inte längre är vi och jag istället har kommit att hata honom av olika skäl så har även min kropp gjort det. Hans långa kropp är inte längre för mig trygg och varm, den är kall och hotfull. Den beröring som jag så länge trånade efter ger mig nu kalla kårar. Hela hans person och närvaro gör det. Det känns så hemskt. Att Hildas pappa för mig bara är just "Hildas pappa". Det finns inte ens ett spår av vad vi en gång var.

Published with Blogger-droid v2.0.4