Stress och press

Vi har stött på ett problem! I höstas köpte vi en vagn väldigt billigt av en snäll bekant. Den ställde vi hemma hos Manges mamma, men idag gick. Mange och hämtade den och då upptäckte vi det som vi fasade för. Vagnen är för bred för våran lilla hiss. Och vi bor på tredje våningen. Så hur gör vi nu? Det finns en cykelrum i huset med lås som bara hyresgästerna kommer in i men det lilla rummet är proppat med cyklar. Det liksom ligger cyklar över varandra så det skulle omöjligt få plats en barnvagn. Jag ser framför mig hur jag (när Mange inte är hemma) kommer behöva åka upp med lilltjejen i lägenheten och sedan lämna henne (panik!!!) för att åka ner och BÄRA upp vagnen för alla trappor. Och hur ska det gå till? Sån styrka existerar liksom inte i min kropp. Och samma sak när vi ska ner, ut! Först lämna sin lilla älskling alldeles ensam i lägenheten för att få ner vagnhelvetet för att sedan på snabbaste möjliga sätt ta mig tillbaka till lägenheten för att försäkra mig om att hon mår bra.
Åh, skräck!
Vi måste förmodligen köpa en ny vagn vilket känns så jävla ovärt för den vi har är skitbra annars. Så har någon nåt tips på en billig (och smal!) vagn, tveka inte att höra av dig.
Mvh Stressad.

Planering

Idag är det den 26 februari. Det är alltså precis en månad kvar till beräknat födelsedatum.
Praktiken är avklarad och nu återstår en gruppredovisning och en hemtenta. Förhoppningsvis behöver jag bara åka in till skolan två gånger och det borde jag nog klara av. Lite osmidigt att det ligger så långt bort liksom. Hur som helst är kursen klar den 21 mars så då är det ju fritt fram för lilltjejen att titta ut! (Alltså gärna inte tidigare...)

Morot?

Jag tittade igenom mina bilder på Facebook och fann denna och blev chockad! Hallå, har jag haft så smala ben? Denna bild ska skrivas ut och sättas upp på kylskåpet som en riminder om min forna kropp. Tänker att det kommer göra mig grymt taggad till att börja träna och äta hälsosamt efter födseln. Observera hälsosamt, inte svälta.

Sammalika

Jag brukar titta på "Halv åtta hos mig" och denna vecka är det parvecka. Paret som var värdar i måndags hette Lisa och Magnus. Magnus var äldre än Lisa. Magnus spelade fotboll. Lisa gillade att shoppa. Någon som ser någon liten likhet?

Klagosång och tacksamhet.

I söndags bröt en förkylning ut i min stackars kropp. Kvällen spenderades med feber. Morgonen därpå och resten av förmiddagen innefattade också feber. Det var jag, snor och feber i kombination med 21 barn. Idag är febern borta men istället har snoret ökat och jag har dessutom ett öga som rinner hela tiden. Och jag har det väldigt tungt med andningen. Ändå måste jag tillbringa mina 5 timmar på praktiken för att slippa komma tillbaka nästa vecka, eller ännu senare för att komplettera. Jag känner att saker och ting kunde få gå lite smidigare just nu.

Igår, trots feber på förmiddagen, åkte jag och mamma till kusin-Jimmy, Camilla samt tre fina barn. Vi åt mat, fikade, lekte och samtalade om bland annat graviditet, förlossning och första tiden med med barnet. Det är underbart att ha en mentor av världsklass som kommer med massa värdefulla tips och som dessutom precis varit med om allt för tredje gången. Jag tackar och tar emot!

BJ & BB

Ikväll och i natt är jag ensam då Mange jobbar natt. Ensamheten resulterar i Ben & Jerrys Half baked och (pinsamt nog) Big brother. Hade Mange varit hemma hade vi tittat på film eller Oz, men nu när jag är ensam är det ingen som kan stoppa mig. Om ca 20 minuter börjar det och jag är (återigen, pinsamt nog) peppad.

Ikväll.

Idag får jag finbesök. Sandra kommer hit, till lilla Södertälje all the way från Tyresö. Tänk att lilla Södertälje just ikväll har något att erbjuda som inte stora Stockholm har. Ikväll är det vi som har Daniel Adams-Ray.

Lilla snigel akta dig.

Vetskapen om att jag inte kan stressa är en skön känsla. Den för mig närmre vad jag skulle vilja kalla harmoni. Förut var hela jag en snabbt tempo. Även fast jag egentligen inte hade brottom så nästan sprang jag fram. När folk gick sakta framför mig blev jag irriterad på att de inte fattade. Varför fattade de inte att man inte kan gå runt och snigla sig fram? Idioter.
Men nu är det ju jag som är idioten. Jag har accepterat att jag är långsam, att promenaden som tog 5 minuter nu tar 10. 10 kan bli 20. Nu är det ni som hatar mig. Jag vet det, för jag ser det!
Jag tror helt enkelt att jag ter hur det känns att bli gammal och slö. De är bara att acceptera.

Tjockmage gånger 3.

Jag känner att det var länge sen jag visade min mage, så här kommer ett par stycken. (Som sagt, när tjejen har kommit lovar jag att bespara er bilder på min mage.)

1.

Inne på toaletten på min praktikplats. Jag älskar att min stora mage gör att min rumpa ser sååå mycket mindre ut!

2.

Jag i en lånad "Bebis-tröja" (lånad av Camilla!) när jag sydde in ett par mammajeans, bortskänkta av Camilla.

3.

Här står jag i ett provrum inne på H&M för första gången på evigheter för att köpa något till på lördag då jag ska göra något för första gången på evigheter!

Det blidde denna spetstunika samt ett par bruna tights med mockadetaljjer. Mums,

Varmt och kallt.

Fördelen med att vara långt gången i en graviditet under vintern är definitivt att få utnyttja terapibassängen på Sydpoolen i och med vattengympapassen! Man riktigt tinar upp i vattnet efter att ha blivit frusen av den iskalla kylan ute.
I övrigt är det fan inte skönt att vara gravid (nästan höggravid!) när det är vinter. Det är massa kläder som ska på när man ska ut vilket gör att jag känner mig väldigt instängd och så fort jag sätter mig på tex tåget så känns det som att jag ska kvävas av alla jävla tröjor och halsdukar. Dessutom är det så halt ute att det känns som att jag riskerar både mitt eget och lilltjejens liv när jag ger mig ut på gatorna. Det är läskigt på många plan att ha ansvar för ett litet liv inne i sig vill jag lova.

Smidigt?

Idag skulle jag till tillväxtultraljud nummer 2 kl 10.30. Det är ju lite mitt på dagen när man är på en förskola så jag hade ordnat så jag hade bil för att det skulle gå smidigt. (Observera ordet smidigt!) När klockan var strax efter 10 åkte jag från Östertälje mot Södertälje sjukhus. Detta är en färd på drygt 5 minuter. Jag hade beräknat att behöva leta parkering i typ en kvart. Och resultatet? Jag fick leta efter en jävla parkering i 40 minuter!!! Helt jävla sinnessjukt.Överallt var det fullt med bilar och så fort jag såg en lucka så var den täckt av en snöhög (vilket självklart gjorde att jag hatar vintern ännu mer) En av dessa snöhögar fastnade jag dessutom i när jag desperat försökte få mig en plats. Till slut, efter många om och men hittade jag en plats en bit ifrån. Stressad och med smärtor i ryggen kom jag hur som helst fram till ultraljudet, 30 minuter försent. Men jag fick (tack och lov) komma in och kolla magen. Och det såg väldigt bra ut. Nu väger hon ca 2200 g.
Nu ska jag hem och ta ett varmt bad.

Varning för känsliga hormoner.

I vårt nya hus bor några stycken barnfamiljer. Dessa familjer har barn i 10 års-åldern (min gissning) och de har som nöje att leka med hissen i trapphuset och detta driver mig till vansinne!! Vi har en ganska gammal hiss och den som står i hissen har liksom makten över den. Så står jag på bottenvåningen och behöver komma upp till tredje våningen där jag bor så lyssnar inte hissen på mig som står och väntar, utan på ungen inne i hissen som väljer våningar att åka till.
Jag funderar på att sätta upp en arg lapp i stil med: Till er med barn i huset. Hissen är INTE till för att lekas med. Hissen är till för oss som på riktigt måste ta den för att kunna komma hem. Den är till för oss som inte kan välja mellan hiss och trappor. Så var så vänliga och tala om för era barn att de får leka något annat. De kan väl leka i en lekpark som andra barn? Och om ni inte vågar släppa iväg dom ensamma, så ta lite jävla tid till att följa med dom ut. Vänligen respektera detta så slipper man bli förbannad varenda jävla dag. Med vänliga hälsningar Granne.

Kick!

Lilltjejen i min mage håller just nu på att sparka och trycka för fullt på både revben och urinblåsa. Det känns mycket märkligt och jag måste se mycket märklig ut då min kropp får som spasmer när detta händer. En sjukt mäktig känsla hur som helst.

Äntligen börjar allt komma på plats!

Nedan följer lite bilder tagna ur vårat vardagsrum!
Dock är det inte så städat ännu som bilderna utlovar.

Lätt som en plätt.

Det är magiskt hur man kan känna sig så lätt, rörlig och helt funktionell när man befinner sig i en bassäng, när man precis innan bara har velat lägga sig ner och dö av smärta i hela kroppen. Och direkt när man går upp ur vattnet är smärtan där igen. Vattengympa är grejen liksom. Och det är så mysigt att träffa massa andra magar och kunna prata med någon som på riktigt förstår, även om allas graviditeter ser olika ut.

Sova?

Jag måste ju säga att det känns rätt snopet att vakna 07:45 när man ääääntligen kunde unna sig lite sovmorgon...

Lugn och ro tack.

Imorgon är det dags. Äntligen ska vi flytta från den här lilla, stökiga lägenheten. Vi har levt bland högar av kartonger och påsar i ett par dagar snart och det är verkligen inte rogivande. Och just nu skulle jag behöva lite ro. En städad lägenhet gör mig till en harmonisk människa. Jag behöver vara en harmonisk människa, min kropp behöver det. Och på måndag börjar praktiken. Fan.

Weej!

Äntligen någon i min utbildning (av högre rang...hm) som är lite mänsklig och förstår min situation!

Imorgon har vi ett seminarium med obligatorisk närvaro, men eftersom det skedde en olycka för mig idag så vet jag ju inte hur pass rörlig jag kommer vara imorgon. Så jag knåpade ihop ett mail till min lärare och förklarade vad som hänt och frågade om jag skulle behöva skriva en kompletteringsuppgift om jag inte kan närvara imorgon (eftersom seminariet enligt schemat är obligatoriskt liksom) Ett par timmar senare hade han svarat.

Han tyckte att jag skulle tala med mina studentarbetslags-klasskompisar och kolla med dom om de tycker att det är okej att jag inte kommer, då vi skulle presentera en gruppuppgift och så länge de kände att jag varit med och bidragit till uppgiften så spelade det ingen roll för honom om jag kom eller inte. Och eftersom jag och två till i mitt studentarbetslag suttit hela dagen och skrivit ihop fyra sidor på uppgiften så ansåg jag (och Sandra som jag rådfrågade) att jag hade varit med och gjort mitt. Jippie! Jag slipper halta hela vägen till Stockholm - Thorildsplan imorgon!

Och som om inte detta vore bra nog så skrev han även att han förstod att det måste vara tungt för mig just nu och så frågade han hur han/de ansvariga för kursen kan hjälpa till att underlätta så att de återstående veckorna flyter på så bra som möjligt för mig så att jag kan klara av hela kursen. Då passade jag på att förklara att det känns väldigt avlägset att klara av fem timmars-dagar i en barngrupp i förskolan när jag knappt klarar av att vara aktiv privat i typ tre timmar. "Men jag vet inte vad man skulle kunna göra åt det, då min handledare inte alls är förstående med detta." -la jag även till. Meeeen jag ska nog inte hoppas på för mycket.

Aj aj aj.

När jag idag skiljdes från Sandra och Sophia vid Medis och skulle bege mig mot tåget hände det som inte får hända. Jag ramlade. Bang, boom, crash - rakt ner på knäna. Tur i oturen att magen slapp få sig en smäll, men å andra sidan blev min stackars kropp ännu mindre rörlig nu. Jag gick vidare och satte mig på tåget och fick kämpa för att hålla tårarna inne, enda tills jag kom till Östertälje station när min fina mamma kom som räddare i nöden med bilen, då jävlar bröt jag ut i gråt.

Och gråter gör jag ännu. Så typiskt att det hände just idag när Mange jobbar natt. Jag skulle behövt hans varma och trygga famn att krypa upp i nu.

Men det får bli jag, sängen och Heroes istället. Imorgon får jag honom tillbaka!

Bra och dåligt.

Idag har vi varit på tillväxtultraljud. Lite nervöst var det innan, men det visade sig se helt normalt ut och alla siffror ser bra ut! Just nu väger den lilla tjejen 1, 896 kg.

Det som är mindre bra just nu är mitt tillstånd. Bara att ha gått ca 30 minuter sammanlagt, med två vilopauser emellan, har resulterat i fruktansvärda smärtor i min rygg och mitt bäcken (och hela jävla högerbenet) Jag har även varit och skruvat lite på tre byrålådor i nya lägenheten i lätt böjt läge, samt gått hem från stan (bara för att bussen bara går en jävla gång i timmen...)

Detta är typ 3 timmars aktivitet på en dag. Om bara det gör att jag måste ligga i viloläge i sängen resten av dagen så vill jag inte veta hur illa jag kommer må efter 5 intensiva timmar med småbarn på en förskola varje dag, i tre veckor!! Varför kan inte jag också få ha en så schysst handledare som min gravida klasskompis som liksom kommer föda barn och vara hemma några dagar under praktiken men ändå få full närvaro? Livet är allt bra orättvist.

Nu ska jag gråta en skvätt samt titta vidare på Heroes, säsong 1.