Mange tappar upp ett bad. Jag viker mig av smärta, men inte så ofta. Det är nog lugnt. Jag lägger mig i badet. Ligger i en kvart, får ingen ro. Har bara ont.
"Jag tror att det är dags", säger Mange. Jaha. Ja, eller nja. Det är säkert bara falska signaler, tänker jag. Nä, nog är det inte dags att föda än men min tid på MVC klockan 10 pallar jag faktiskt inte med. "Hej, jag heter Lisa Wikström och jag har tid med ****** klockan 10 men jag har fått såna jäkla värkar så jag orkar verkligen inte komma" - "Du, det där är jättevanligt att känna några dagar innan det är dags så det går säkert över under dagen! Jag bokar in en ny tid till dig imorgon."
Jahapp. Det var ju skönt att höra. Minuterna går. Smärtan blir allt mer intensiv. Nu går det inte alls längre att jämföra med någon sketen mensvärk. Jag tar fram mobilen. Bäst att checka hur tätt värkarna kommer. (Det har jag ju hört att man ska) Aj, där började en. Jävlar vilken lång. Mange håller koll på klockan. Jag ger en signal när värken börjar och slutar. "Den där var ju lätt över en minut!! Ah, det är dags nu ju!"
Jaha. Ja men jag ringer väl och kollar med förlossningen. "Hej, jag heter Lisa och jag tror liksom att det typ kanske är dags nu (aj aj aj aj)" - "Hur ofta kommer värkarna?", frågar en vänlig röst. "Alltså jätteofta! Och dom är långa. Över en minut!" - "Om ni vill kan ni komma in på en kontroll så mäter vi hur tätt värkarna kommer och hur öppen du är" - "Psst, Mange. Ska vi?! Bestäm du!" - "Nej Lisa, det här får ju faktiskt du bestämma." Okej, vi gör det ba'. Mange går och köper förfriskningar, ringer taxi och plockar fram den färdigpackade förlossnings- och bbväskan.
Ner i taxin, in på förlossningen och på med alla prylar. Sedan ligga och hoppas på att ha ont ofta under den stunden för att garanterat få stanna. Och japp. Så var det. Aj aj aj. In kommer en sköterska och konstaterar att värkarna kommer så pass tätt samt att jag är öppen så pass mycket att det var läge att stanna. Jag får lavemang (äckligt, men välbehövligt), duschar och blir sedan förd till själva förlossningsrummet. Klockan är då 12. Mange är ständigt vid min sida. Därefter går det av bara farten. Jag blir bästis med lustgasen, får träffa två olika undersköterskor och barnmorskor (föredrar de två senare), är däckad stundvis, drömmer konstiga drömmar och anklagar undersköterska 1 för att "inte fatta nånting alls", ber om att få epiduralbedövning, missar hela den processen eftersom jag då har somnat till eller nåt, vaknar upp av att vattnet går och frågar "när fan ska ni sätta i epiduralen?", frågar säkert hundra gånger "hur lång tid är det kvar?", sipprar i mig lite smoothie, får testa olika ställningar för att framkalla flickebarnet samt tusen olika moment jag inte alls kommer ihåg. Till slut får jag berättat för mig att det är dags. Jag sitter slutligen på en konstig pall, med. Mange bakom mig. Han håller om mig, håller min hand. Säger att jag är jätteduktig. Barnmorskan säger åt mig att krysta, sedan att sluta krysta. LISA, SLUTA KRYSTA! "Men det gååååår inte! Ah! Du fattar ingenting!" Så ja. Vad duktig du är. Vad duktig jag är. På ungefär tio minuter gick det, det där fruktade momentet. Sen var det liksom klart. Klockan stod nu på 15.54.
Jag slutar skrika och istället tar bebisskriket över. Världens vackraste och kladdigaste lilla människa läggs på mitt bröst. Tårar faller. Vi gråter, vi ler, vi älskar. Mer än vad vi någonsin kunnat älska tidigare.
Det är utan tvekan det bästa som någonsin hänt.
Published with Blogger-droid v1.7.4
