En fullspäckad helg, men ändå inte. I fredags hämtade mamma Hilda från förskolan, sen när jag slutade jobbet gick vi och fikade. När vi satt på fiket märkte vi att Hilda var väldigt låg och när vi kom hem och tog tempen på henne hade hon väldigt hög feber. På lördagen begav vi oss till mina föräldrar för att tillbringa helgen där, istället för att sitta och trycka i vår lägenhet. Jag fick då chans att dra ut och springa samt göra ärenden (läs: shoppa) på stan. På eftermiddagen blev det en somrig middag med kött från grillen. På kvällen mötte jag upp Matilda för att kolla på Eurovision, och det var det ju värt! Vilken succé! När jag skulle cykla tillbaka kände jag mig berusad, men inte av varken alkohol eller lycka. Nä, av fett (chips & dipp) och av socker (prinsesstårta). Det var så länge sen jag åt så mycket av det goda så mitt huvud gick i högvarv efter det kalaset.

Igår tog vi det lugnt och gjorde.inte speciellt mycket. Inte Hilda åtminstone. Jag klippte gräsmattan (villet resulterade i både motion och jämn solbränna!), åkte och handlade asmycket blöjor och välling på Ica Maxi samt sprang 6,5 km. Allt tack vare mina föräldrar alltså. Jag vet verkligen inte vad jag skulle göra utan dom. Även om jag älskar att vara med Hilda så älskar jag att vara själv/göra saker utan henne och det är det till 98 % mina föräldrar som ser till att jag kan.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Min kroppsfixering har kommit till en ny nivå. Jag kallar den acceptans. Nu handlar det inte längre om svält, fingrar i halsen eller osunt mycket träning. Fixeringen tar sig lugnt och stillsamt uttryck genom speglar och fotografier.

Jag har aldrig riktigt vågat titta på mig själv, liksom hela mig, i en spegel. Har jag gjort det så har jag blivit väldigt ledsen och näst intill illamående. Bara tanken att stå naken framför en spegel har varit lika motbjudande som tanken på att raka av mig allt hår.

Men nu har jag blivit som beroende av att stå och inspektera min kropp. Jag tittar från olika vinklar, tar kort med självutlösningsfunktion på digitalkameran för att kunna stå på olika avstånd. Kläder eller inte, det spelar ingen roll.

När jag går förbi hallspegeln i endast underkläder så måste jag stanna och titta. Alltså på riktigt måste. På jobbet fastnar jag framför spegeln varje gång jag ska gå på toaletten. Jag lyfter lite på tröjan, kollar in rumpan, klämmer lite på armarna.

Detta kan ju låta bisarrt för vissa, men grejen är den att det är så skönt att bara kunna titta utan att må dåligt över min kropps existens. Jag tittar och så tänker jag: jaha, det är såhär jag ser ut. För jag har kommit till en instinkt, och det är att oavsett hur mycket eller lite jag väger kommer jag alltid tycka att min kropp ser likadan ut. Likadan fast med mindre storlek i kläder. Så som jag känner nu är det bara att acceptera, och hoppas på att andra också kan göra det. Och så fortsätter jag träna och äta på så sätt att min kropp ska må bra.

En viktig parentes är dock att denna acceptans räcker så långt att jag själv kan se mig i spegeln utan kläder och ändå känna att jag duger MEN inte så pass mycket att jag kan visa mig i bikini eller i plagg med bara ben i sommar.

Nä, nån måtta får det väl ändå vara?

Published with Blogger-droid v2.0.4

Alltså årets tråkiaste bilder, jag vet. Ville bara visa 1. att jag äntligen lyckades göra en jämn och fin inbakad fläta på mig själv, 2. vad kul det är att sluta klockan 18en måndag och inte hinna äta (eller jo,en korv med ketchup & senap samt ett äpple). Idag däremot lagade jag en god måltid som jag avnjöt tillsammans med Hilda. Som kvällskäk åt jag turkisk yoghurt varvat med kesella-citrus toppat med rostade hasselnötter. Alltså sååå gött! Testa!

Idag jobbade jag fram till halv tre och sedan gick jag till min blivande arbetsplats, alltså förskolan som jag ska vara med och öppna. Det är fortfarande en byggarbetsplats men faan vad peppad jag blev, bara av att se lokalerna! Det kommer bli så jävla fett och jag längtar ihjäl mig till den 11e juni när min anställning börjar så jag får börja sätta igång med både tankeverksamhet och praktiskt arbete kring Vattentornets förskola!

Förutom att min dag blev så bra av den anledningen jag precis beskrivit så blev den ännu bättre när jag helt oväntat fick besök av Ebba på kvällskvisten. Såå uppskattat! Mer sånt hörrni, vi är (nästan) alltid hemma efter 18! Och imorgon ska vi träna! Det var alldeles för länge sen och jag har saknat det så mycket.

Published with Blogger-droid v2.0.4

En trött undran...

Jag har en fråga. Går folk på date? Jag menar såna där dater som i amerikanska kärleksfilmer. Eller som i Sex and the city! Man ba ser en snygging inne på ett café eller nån liten butik, flitar lite och så vips blev man utfrågad på en date! Han kommer och hämtar upp en hemma, sen äter man middag på en restaurang med dämpad belysning och stämningsfull musik i bakgrunden. Efteråt tar man en promenad som resulterar i en första härlig kyss. Kvällen avslutas utanför sin lägenhetsdörr och man hade gärna bjudit in honom men man ska ju upp så tidigt morgonen efter. En sista kyss och sen god natt.

Sedan följer en vecka av ångest för att han aldrig hör av sig. Varför hör han inte av sig?!

Alltså ni fattar. En date. Men en direkt främling. Händer det?

Published with Blogger-droid v2.0.4

Måndag! Åh vad härligt det är! Soligt och varmt och jag som har turen att sluta kl 18 denna fantastiska dag! Jag hade gärna stannat längre men tråkigt nog stänger vi förskolan då! Nåväl, det är väl okej att vara hemma också. Jag får gå och lägga mig tidigt så tiden går snabbare tills jag får gå till jobbet igen!

Skämt åsido. Jag gillar jobbet, men just idag hade jag gärna slutat tidigare. Jag gjorde misstaget att sova typ...0 timmar (nä okej tre timmar fick jag faktiskt) natten mellan lördag och söndag så jag ligger lite efter på den fronten, så att säga. Att jag aldrig lär mig. Men jag hade kul, och det var nog värt att mista några sömntimmar faktiskt.

I lördags hade jag och ett litet tappert gäng på sex tjejer gymnasieklassåterträff. Det var lugnt och stillsamt men riktigt kul. Vi bestämde ett nytt datum för en träff i Mariefred så vi hoppas på att fler tar sig tid att dyka upp då!

Igår hängde jag på Gästhamnen hela dagen (typ, i alla fall mellan 12-15.45) Hilda var med sin pappa och jag pallade inte ligga hemma. Men det var mysigt.

Hej!

Published with Blogger-droid v2.0.4

Ärlighet varar längst...?

Vad läskigt det är att tänka på att man inte kan lita på någon. Alltså bara tanken gör mig illamående. Det är som att tänka på rymden. Det är för mig deprimerande. Det är för stort och okonkret.

Det finns ingenting som garanterar att de människor jag kommer möta och skapa nära relationer med i mitt liv kommer vara ärliga om sig själva. För vid varje nytt möte så har vi ju chansen att bli precis den vi vill att andra ska vilja att vi är. Eller hur? Dock finns det de som lever sig in i sitt nya jag så pass mycket att de tappar bort sig själva. Jag kallar dem kameleonter. Jag är den du vill att jag ska vara, bara du tycker om mig. Kameleonterna brukar ha svårt att visa sina riktiga "jag" eftersom att tiden rinner iväg. Sedan en dag vaknar de upp och märker att alla lögner inte håller längre, och då rasar allt samman.

I en ny grupp brukar jag känna av vilken roll jag ska inta. Jag har svårt att lita på att jag duger som jag är. Kanske är det bäst att skratta ett par gånger åt ett dåligt skämt eller låtsas vara intresserad av trädgårdsarbete, bara för att få en chans att sedan få visa vem jag är. För ett som är säkert är att jag alltid landar i att bara vara mig själv till slut, när relationen i fråga börjar ta fart.   

Jag kommer med största sannolikhet bli kär igen, och jag vet att hur mycket jag än kommer vilja kontrollera dennes förmåga att vara ärlig så kommer jag aldrig kunna veta alldeles säkert. För det kan man väl aldrig?

Published with Blogger-droid v2.0.4

Att vara torsdagsledig har visat sig vara fantastiskt. Ett skönt avbrott som kortar ner arbetsveckan märkbart. Imorgon ska jag jobba igen, men det känns bra eftersom jag vet att det bara är en dag, sen.helg. Att jobba måndag-fredag är dessutom också ett bra påhitt, för helgen blir verkligen något alldeles särskilt.

Idag har jag haft en hel, härlig mysdag med Hilda. Vi började morgonen med gos och bus, begav oss sedan ut på promenad och landade därefter på Gästhamnen där Ebba och Emelie jobbade. Vi fick även sällskap av Matilda och Linnéa. Eftermiddagen spenderades hemma hos mina föräldrar. Hilda är fortfarande hostig, men har idag varit på gott humör.

Nu ligger jag i sängen och försöker sova. Jag har precis sett de två sista avsnitten av Desperate housewives, liksom de absolut sista - sen no more! Jag blir alltid lika tom och ledsen när en jävligt bra serie tar slut. Såå, nu kan jag bara tänka på det och därför inte koncentrera mig på att sova. Det är så frustrerande när man vet att man måste sova men absolut inte kan. Man vrider och vänder på sig, men inget känns skönt. Man lämnas dessutom att tänka på allt det där som man helst bara skulle vilja glömma. Man ligger och ältar sina problem och skapar en negativ energi i sovrummet. Fan, det här rummet skulle ju vara mitt "happy place".

Published with Blogger-droid v2.0.4

Jag är så trött, så trött. Men jag vill ändå göra nåt slags offentligt tackkort till Matilda som totalt räddade min dag. Efter en tuff dag på jobbet mötte hon upp mig, vi gick sedan vidare med Hilda till vårdcentralen på öppen mottagning för att kolla till hennes stackars kropp. Örat som varit infekterat såg bättre ut, men det som sänker hela henne (dvs hennes annars så glada humör) är hostan som hon aldrig blir av med. Efter besöket på vårdcentralen gick vi och handlade fika och sedan följde Matilda med hem till oss. Där fick hon på nära håll känna av hur kul det är att vara ensamstående med ett sjukt barn. Hilda är så trött, otålig, klängig och på allmänt dåligt humör att jag knappt känner igen henne själv alltså.

Well, summan av kardemumman: vuxet sällskap när man har armarna fulla av trötthet & sjukdom är ovärderligt!

Published with Blogger-droid v2.0.4

Fan det är kämpigt att vara singel. Är man ute på marknaden så måste man ju ut och göra reklam för sig vet ni. Som en jävla reklampelare. Man ställer sig i centrum, mitt ibland alla konsumenter och visar upp vad man har att erbjuda. Priset varierar beroende på humör. Under vissa perioder är det rea, ibland går det att pruta, men oftast är prislappen snuskigt dyr. Även spekulanterna skiljer sig åt. Somliga är jävligt fattiga och tar det billigaste på marknaden medan andra tar sig en noga titt runt i rummet för att tillslut sätta in siktet på det mest exklusiva. När valet väl är gjort så beter sig vissa som riktiga affärsmän och andra som djur. Alltså, antingen tar man till talets förmåga eller så markerar man sitt revir genom att hålla fast sitt offer.

Vad som sedan händer bakom stängda dörrar tänker jag inte gå in på. Men en sak vet jag, förbrukad vara går att lämna tillbaka. Och så nästa helg börjar försäljningen om igen. Oh så deprimerande.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Idag var Hilda med sin pappa ett par timmar. När hon kom tillbaka svepte en känsla av obehag över mig. Hon varken såg ut eller luktade som mitt barn. Utklädd till en fjortis och stank billig parfym, eller nej förresten...rökelse. Det obehagliga i det hela var att hon inte luktade som sig själv, och inte som mig eller Honom. Det var en för mig helt okänd doft. När jag skulle pussa henne på huvudet så var det som att någon annan var närvarande.

Den här lukten berättar ju egentligen en hel historie om de senaste timmarna i Hildas liv, men jag vill verkligen inte veta vad hon har gjort och med vem. Så nu när jag blev påmind om det så fort jag var nära Hilda så blev jag så ledsen. Fan alltså. Jag har bättre saker att tänka på.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Fan vad dålig jag är på blogga när jag känner mig så begränsad. Det finns så många tankar, känslor & händelser som jag skulle vilja skriva av mig om, men gör jag det kan det vända sig mot mig.

Well. Denna vecka har jag varit hemma med Hilda. Från i tisdags. På morgonen var hon så låg så jag kände att det var dags att besöka vårdcentralen, och där såg läkaren att hon har en infektion i vänster öra. Hon hade även 40 graders feber och en hosta som aldrig vill ge sig. Vi fick recept på både penicillin mot öroninfektionen och slemlösande för hennes hosta.

Jag har också en hals och hosta som har hållt i sig ett tag, så egentligen var det kanske bra för mig också att vara hemma.

Fan alltså. Jag är så trött på att vara ledsen. Jag hatar att allt bara blir värre. Som det känns nu (och har gjort i två månader) kommer vi aldrig bli sams. Stackars älskade Hilda får inte hamna mitt emellan.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Fan vad helgen är kort. Jag hade helt glömt bort hur snabbt två lediga dagar kan passera. Nu sitter jag och tar en efterlängtad kaffe på min rast och jag känner nu hur trött jag är.

I lördags var det minst sagt smockat på schemat. Först det sista seminariet i skolan (godkänt och klart!) sedan direkt till konserten med Kanalbandet (vi gjorde succé) På kvällen var vi (jag & Christine alltså) såå värda att få festa lite. Ebba och Linnéa anslöt sig till oss, sen gick vi ut och klockan 2 när hela denna lilla stad dör så gick vi och köpte (fylle)mat. Väl hemma igen hade vi fått med trevligt sällskap och utan att tänka på det hann morgonen komma ifatt oss. Och vips fick lördagen spenderas med en kaffe i handen då sömnen nästn helt uteblev.

Jag gick i alla fall hem till mamma & pappa där Hilda hade sovit och så lattjade vi ute i växthuset och på gräsmattan (där jag inte kunde låta bli att somna till en stund)

I natt fick jag sova länge och väl i min härliga säng och jag längtar så mycket tills jag får lägga mig där igen.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Nu är min första arbetsvecka klar! Det blev i och för sig bara tre dagar i och med ledigheten i början på veckan. Men jag klagar inte, för imorgon är jag inte direkt ledig. Vid 8 ska jag ta mig till skolan för att delta på det sista seminariet för denna kurs och därmed för hela min utbildning! Hurra för det! Dock har jag laddat i flera dagar nu inför min resa till skolan. Jag ska nämligen köra dit, till Thorildsplan. Det är tydligen väldigt lätt att ta sig dit, men jag kan ändå inte låta bli att stressa upp mig inför eventuella senarion då jag kan köra fel eller inte hitta parkering, osv. Ångest alltså. Ångest i en bil är ju ingen bra grej. Man ba "hej hej panikångesten, slå dig ner i passagerarsätet så krockar vi in i ett räcke eller nåt tillsammans!" Anledningen till att jag måste ta bilen är för övrigt för att jag och Christine måste kunna ta oss till Södertälje snabbt efter skolan eftersom vi ska närvara på en konsert på eftermiddagen. Så det blir till att värma upp rösterna i bilen samtidigt som jag ska koncentrera mig på att lyckas hitta tillbaka till motorvägen igen.

Efter skola och konsert ska vi i alla fall belöna oss själva och fira att vi är klara med skolan genom att gå ut en sväng. Vi ska dessutom få sällskap av Ebba & Matilda. Kul ska det bli.

Nu ligger jag i sängen och hoppas att mitt halsont och min satans hosta ska försvinna under natten så jag slipper skämma ut mig under morgondagens konsert.

Även om det är mycket just nu så är det skönt att inte ha så mycket tid till att tänka på allt det jobbiga. För nu jävlar är det jobbigt. Det går bara neråt och jag känner att allt blir mindre och mindre hanterbart. Det har sjunkit till en nivå där jag inte ens kan hitta ord för hur dåligt allt är. Fan att hela livet är skadat.

Published with Blogger-droid v2.0.4

De senaste dagarna har varit ett par bra dagar. Kanske har de känts så bra för att solen har bjussat på några värmande strålar.

I måndags, på valborgsmässoafton alltså, var Hilda först på förskolan. En timme innan hon skulle hämtas var jag med Ebba och Matilda på stan och åt glass. I solen givetvis. Därefter gick jag och Ebba och hämtade Hildis och direkt efter mötte vi upp Matilda igen och så tog vi allihop en tripp till Ica maxi. På kvällen var Ebba hos oss och åt.middag och hängde. Eftersom jag hade Hilda kunde inte jag hitta på något annat så jag är väldigt tacksam att hon ville sitta inne och häcka med mig.

Igår var det ju 1a maj och röd dag. Därför blev det ingen förskola, utab Hilda var med sin pappa. Och jag gjorde typ ingenting. Så skönt! Eller jo, eftersom jag fortfarande hade bilen tog jag en tripp till apoteket på Ica maxi samt Skopunkten som ligger alldeles intill. Där hittade jag tre par skor som jag fick betala till priset av två på! Perfekt alltså. När Hilda kom hem så åkte vi till mina föräldrar och åt mat.

Idag är det onsdag och även min första dag på jobbet. Det är otroligt intensivt, speciellt för mig som inte har jobbat på riktigt på flera år. Men fan vad skönt det känns ändå. Äntligen får jag spendera flera timmar under det vakna dygnet till att slippa tänka på allt som är skit. Även om jag skulle vilja så skulle jag inte ens hinna!

Published with Blogger-droid v2.0.4