Dagen till ära har jag dragit på mig ett litet leende och höjt upp tummen en aning. Jag har nämligen skrivit på anställningspapper för en förskollärartjänst idag! Från och med den 11e juni är det jag som börjar jobba på heltid! För första gången i mitt liv har jag ett stabilt heltidsjobb med betald semester och hela köret! Jag kommer vara en i gänget som ska öppna Vattentornets förskola i Södertälje. Just i detta nu håller lokalerna på att renoveras så jag har inte ens sett dom. Men det ska bli sjukt spännande att få vara med och starta upp något helt nytt. Jag tänker att om det är någon gång i livet som jag ska vara involerad i ett sånt här stort arbete är det nu, innan jag har massa formade tankar om hur jag vill att en förskoleverksamhet ska se ut. Nu har jag ett öppet sinne och tycker att det ska bli skitkul att få vara med och bestämma massa saker!
Tidigare idag var jag och pratade med Paul. Vi pratade om olika strategier för att jag ska undvika konflikter med Honom. Jag fick flera bra konkreta tips att tänka på innan jag ska möta Honom, under själva mötet och efteråt. Allt för att jag ska fokusera på mig själv, för att jag ska må bra. Vi pratade dessutom om ensamhet. Rädsan för att vara ensam nu och kanske i många år framöver. Under vårt första möte ritade han upp två bilder som exempel på hur man är i ett förhållande. Den första är två stöttepelare som står lutade mot varandra, tar man bort den ena faller den andra. Den andra föreställde två lövträd som stod bredvid varandra, de svajar åt samma håll när det blåser och tar man bort det ena trädet så står det andra kvar, även om det fattas en bit av trädet efteråt. Det har blivit så tydligt för mig nu att jag är ett praktexempel av den första bilden. I förhållandet innan jag träffade Honom så var jag alltid livrädd över att falla, även om jag till och med var den som ville göra slut. Men eftersom jag gick direkt från ett förhållande till ett annat så hann jag aldrig falla för att jag fick en ny stöttepelare som höll upp mig. Nu när Han gjorde slut blev jag så ledsen, fick panikångest. Inte för att jag ville leva hela livet med Honom, jag förstod också att vi aldrig skulle kunna lösa alla våra problem. Utan för att ingen skulle finnas och hålla upp mig. Nu ligger jag platt på marken och ser inte hur jag ska kunna ta mig upp. Längtar bara efter någon, vem som helst, som jag ska kunna luta mig mot. Jag söker inte ens nödvändigtvis mannen i mitt liv, killen som jag ska spendera resten av mitt liv med, nej. Bara någon som kan finnas till och hålla mig uppe, krama om mig och visa uppskattning.
Ni hör ju hur det låter. Jag ska fortsätta gå till Paul för att få hjälp att bli ett lövträd. Självständig och stabil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar