Samtidigt som jag njuter till fullo av att få mysa varje morgon med den jag älskar mest, så kan jag känna mig förbannad. Den mysiga morgonen är som en belöning för allt slit och ansvar som ligger på mig, bara mig. Det är jag som har ansvar för alla svåra timmar på dygnet. Han, Hildas pappa, får istället rollen som nån jävla lekfarbror. Han har och tar inget ansvar, förutom det mest självklara: ge mat & kärlek och byta blöja. Han har inget jävla hem att hålla ordning på, ingen budget som måste gå ihop. Han kan sova gott hela nätterna och sova ut på morgonen.
Det är frustrerande att tänka på och det bidrar till att jag tänker så egoistiska tankar. Jag tänker att jag egentligen inte vill att Hilda ska vara med Honom. Jag tänker att jag vill att Hilda ska minnas den här perioden, att det var mamma som alltid fanns där och som gjorde ALLT för att hon skulle må bra. Framför allt tänker jag att jag önskar all olycka till Honom och hans patetiska liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar