Ensam

Det finns ett avsnitt av Sex and the city när Miranda har singel-ångest. I avsnittet sätter hon mat i halsen hemma i sin ensamet. Hon får upp biten som fastnar men känslan av ångest över att vara ensam blir allt större.

Idag kunde jag relatera till den händelsen. Jag var med om något som på riktigt fick mig att känna att det är läskigt att leva ensam med Hilda.

Jag skulle gå på toa, och i vanlig ordning lämnade jag dörren öppen så att Hilda kunde se mig. Hon brukar följa efter mig och leka med dörrarna. Sovrumsdörren och badrumsdörren sitter så nära varandra så de smäller lätt ihop med varandra. Helt plötsligt kan jag inte få upp badrumsdörren som Hilda precis har stängt igen. Jag kan bara se ut till lägenheten och Hilda genom en liten glipa på typ två centimeter. Jag hör bara hur hon gråter och skriker och jag känner att dörrarna är totalt fastlåsta i varandra. Jag förstår att det enda jag kan göra är att börja sparka på dörren. Så jag sparkar och sparkar och jag rycker i dörren, liksom drar.dörren in och ut. Efter en stund lyckas jag trycka upp dörren lite till så att glipan blir ett par centimeter större. Jag kan nu se Hilda och hon kan även se mig. Jag känner efter.med fingrarna på dörrens yttersida och känner hur handtagen från de båda dörrarna har tryckts in i den andre dörren. Det finns inte tid för att försöka tänka taktiskt, jag förstår att jag måste fortsätta sparka. Det enda som stoppar mig är att Hilda står precis utanför badrummet. Min stackars lilla älskling sträcker in sina små händer genom glipan mot mig men jag måste pressa ut dom igen och skrika åt henne att flytta på sig. Hon blir så ledsen och likaså jag. Det är så svårt att hålla sig lugn samtidigt som paniken är ett faktum. Jag hinner tänka på alternativa lösningar, och det är inte många. Bara att öppna badrumsfönstret och skrika efter hjälp. Hoppas på att någon går förbi så jag kan be denne att ringa hyresvärden eller kanske till och med Towe som är närmst med extranyckel. Jag hinner känna sorg över att vara helt ensam. Det är ingen som kommer komma hem efter att ha varit på jobbet, eller handlat. Det är ingen som kommer komma förbi spontant klockan 8 på morgonen och kunna rusa in och se Hilda ensam i lägenheten och släppa ut mig bakom de låsta dörrarna.

Som tur är finns nån slags överlevnadsinstinkt inom mig så jag fortsätter sparka. Jag sparkar och sparkar och rycker i dörren och jag hoppas att Hilda inte står allt för nära. Jag rycker i dörren fram och tillbaka för att försöka lossa upp låsningen. Efter några avgörande ryckningar och sparkar öppnas äntligen dörren. Hilda ligger på golvet utanför och jag fångar upp henne i min famn så fort jag bara kan och vi kramar varandra långt och länge. Vi båda är skärrade och vi gråter så mycket att vi får ojämn andning. Jag ringer till mina föräldrar för att prata av mig och samtidigt som jag pratar med dom hinner jag lugna ner mig.

Detta var utan tvekan det värsta jag varit med om i hela mitt liv och jag har varit så ledsen hela dagen.

Published with Blogger-droid v2.0.4