
Idag när jag gick en promenad åkte det förbi en bil som tutade. Då jag var ensam fotgängare vid den vägen förutsatte jag att de tutade på mig.
En känsla av obehag svepte över mig, som alltid när någon tutar, tittar eller viskar.
En kväll, för sisådär 8 år sedan, var jag ute på stan med en kompis. Allis. Vi gick omkring och var glada, liksom tonårsfnittriga. Det hade blivit vår. Rakt över gatan stod ett gäng bestående av grabbiga grabbar. De tittade. Pekade. Och så kom det som jag alltid fasade över, men som aldrig annars hände. Jag kommer inte ihåg vilket eller vilka ord de använde men som jag minns det var det en synonym med tjockis. Jävla tjockis. Kanske fetto.
Jag hade på mig en kort kjol och tjocka svarta strumpbyxor. Det hade jag nästan alltid och jag trivdes i det. Fram tills den här kvällen hade ingen någonsin kommenterat min kropp. Åtminstone inte högt.
Jag vägde mig aldrig. Jag vet inte hur mycket jag vägde i tonåren. Men jag skulle gissa på omkring 10 kilos övervikt. Det var fett fördelat över hela kroppen. Liksom ingen stor mage som hängde och dinglade och ingen rumpa som inte gick att dölja. Men jag kände ändå alltid att det inte var meningen att man skulle se ut som jag gjorde.
För ungefär 6 år sedan, omkring sista året på gymnasiet, var jag med i en föreställning som hette Mösexan. Det var med Oktoberteatern här i Södertälje. Vi var ett gäng ungdomar i ungefär samma ålder som var med. Det var ett roligt gäng och det var en jävligt rolig föreställning. Denna föreställning spelade vi främst för skolungdomar i högstadiet. Såna där grabbiga grabbar och tjejiga tjejer. Vissa scener tyckte dessa ungdomar var lite "piniga" Det handlade främst om kärleksscenerna. Då började de tissla och tassla och vissa skrek till och med saker rätt ut. Saker som jag uppfattade som stötande och för det mesta tog jag det personligt. Ungdomarna i publiken förvandlades då till grabbarna som den där vårkvällen totalt krossade min självkänsla.
Det var där och då jag insåg att jag aldrig skulle kunna bli skådespelare.
Valet att bli förskollärare var enkelt. Jag kan inte se mig själv gå in i en klass med tonåringar utan att jag skulle bli den där 16 åriga tjejen med den krossade självkänslan.
Barn kan också slänga ur sig kommentarer, men oftast är det helt utan värdering. Man är inte en sämre människa i deras ögon för att man är för tjock, för smal, för lång eller för kort. Det bara är så, fakta.
Åh vad jag väntar på att den krossade självkänslan ska växa ihop igen. Bli fullständig. Jag är inte där än. Men snart!
Published with Blogger-droid v1.7.4