Det finns ett avsnitt av Sex and the city när Miranda har singel-ångest. I avsnittet sätter hon mat i halsen hemma i sin ensamet. Hon får upp biten som fastnar men känslan av ångest över att vara ensam blir allt större.
Idag kunde jag relatera till den händelsen. Jag var med om något som på riktigt fick mig att känna att det är läskigt att leva ensam med Hilda.
Jag skulle gå på toa, och i vanlig ordning lämnade jag dörren öppen så att Hilda kunde se mig. Hon brukar följa efter mig och leka med dörrarna. Sovrumsdörren och badrumsdörren sitter så nära varandra så de smäller lätt ihop med varandra. Helt plötsligt kan jag inte få upp badrumsdörren som Hilda precis har stängt igen. Jag kan bara se ut till lägenheten och Hilda genom en liten glipa på typ två centimeter. Jag hör bara hur hon gråter och skriker och jag känner att dörrarna är totalt fastlåsta i varandra. Jag förstår att det enda jag kan göra är att börja sparka på dörren. Så jag sparkar och sparkar och jag rycker i dörren, liksom drar.dörren in och ut. Efter en stund lyckas jag trycka upp dörren lite till så att glipan blir ett par centimeter större. Jag kan nu se Hilda och hon kan även se mig. Jag känner efter.med fingrarna på dörrens yttersida och känner hur handtagen från de båda dörrarna har tryckts in i den andre dörren. Det finns inte tid för att försöka tänka taktiskt, jag förstår att jag måste fortsätta sparka. Det enda som stoppar mig är att Hilda står precis utanför badrummet. Min stackars lilla älskling sträcker in sina små händer genom glipan mot mig men jag måste pressa ut dom igen och skrika åt henne att flytta på sig. Hon blir så ledsen och likaså jag. Det är så svårt att hålla sig lugn samtidigt som paniken är ett faktum. Jag hinner tänka på alternativa lösningar, och det är inte många. Bara att öppna badrumsfönstret och skrika efter hjälp. Hoppas på att någon går förbi så jag kan be denne att ringa hyresvärden eller kanske till och med Towe som är närmst med extranyckel. Jag hinner känna sorg över att vara helt ensam. Det är ingen som kommer komma hem efter att ha varit på jobbet, eller handlat. Det är ingen som kommer komma förbi spontant klockan 8 på morgonen och kunna rusa in och se Hilda ensam i lägenheten och släppa ut mig bakom de låsta dörrarna.
Som tur är finns nån slags överlevnadsinstinkt inom mig så jag fortsätter sparka. Jag sparkar och sparkar och rycker i dörren och jag hoppas att Hilda inte står allt för nära. Jag rycker i dörren fram och tillbaka för att försöka lossa upp låsningen. Efter några avgörande ryckningar och sparkar öppnas äntligen dörren. Hilda ligger på golvet utanför och jag fångar upp henne i min famn så fort jag bara kan och vi kramar varandra långt och länge. Vi båda är skärrade och vi gråter så mycket att vi får ojämn andning. Jag ringer till mina föräldrar för att prata av mig och samtidigt som jag pratar med dom hinner jag lugna ner mig.
Detta var utan tvekan det värsta jag varit med om i hela mitt liv och jag har varit så ledsen hela dagen.
söndag 29 april 2012
Ensam
lördag 28 april 2012
Imorse vaknade jag upp hos mina föräldrar, relativt utvilad efter att ha fått sova hela natten. Hilda skulle vara med sin pappa mellan 9-15 och min mamma var snäll och tog på sig att lämna henne till honom.
Jag låg på soffan en stund för att bli av med min mensvärk, sen tog jag bilen upp till Östertäljespåret och sprang 6,3 km. Det var så skönt. Efter stretch, dusch och lite slötid hos mina föräldrar tog jag bilen hem, de ska bort så jag får ha den ett par dagar. Jag bytte om och packade ihop en påse med lite av Hildas kläder som han ansåg att han hade rätt till att få. Jag gör allt för att inte bråka så jag svalde stoltheten och bet ihop. Sedan begav jag mig till Ebba som jobbade nere i Gästhamnen och där satt jag en stund och ventilerade mig tills Han kom och lämnade Hilda. Det var skönt att ha sällskap så jag slapp träffa honom ensam.
När vi väl kom hem var klockan 16 ungefär och det var bara att försöka få tiden att gå tills det var dags att lägga Hilda. Hon sover nu, men min stackars lilla älskling hostar så mycket att det låter som hon ska kräkas. Jag önskar att jag kunde göra mer.
Idag har jag känt mig väldigt ledsen. Sådär så att det kommer impulser med gråt. Det går inte att stoppa. Jag blir så ledsen när jag tänker på att den personen som har orsakat mest skada är den som ska få känna sig nykär och lycklig. Jag önskar bara att han skulle bli jävligt olycklig. Kanske att han då skulle bli lite mer ödmjuk. Kanske skulle han lättare kunna känna empati för andra människor?
Vill åter igen bara klargöra att det jag skriver är min uppfattning om honom. Mina känslor och mina tankar. Det är upp till var och en att avgöra själva vad de tycker och känner.
fredag 27 april 2012
Idag hade jag egentligen tänkt gå ner på stan och köpa en del nödvändigheter samt spana på lite smått och gott till hemmet. Jag laddade hela morgonen, men när vi väl gick ut kunde jag inte gå åt det håll jag hade bestämt mig för. Jag hatar att jag inte känner mig trygg ute, att jag aldrig kan vara riktigt säker på vad jag kan tvingas se eller känna.
Jag gick istället till mina föräldrar, mitt safeplace. Här vet jag att jag är säker från föredetta pojkvänner och deras nya flickvänner. Jag hade dessutom redan bestämt att vi ska sova här i natt så att jag får hjälp med Hilda. Jag måste få sova ut lite. Jag vill känna mig lite mer levande än död imorgon bitti när jag vaknar.
torsdag 26 april 2012
Så! Nu har jag äntligen fått lite ordning på lägenheten! Pappa och mamma har varit så jävla snälla och hjälpt mig att måla, sätta upp hyllor och slänga massa skit så jag finner inte ord för hur tacksam jag är. Äntligen kan jag komma hem och känna att jag trivs. Det är inte alls laddat på samma sätt som för bara nån vecka sedan.
Jag fick dessutom ett ryck igår kväll att göra nåt kul med alla mina fotoramar. Jag pysslade och hade mig i ett par timmar och så imorse satte upp dom på väggen!
Nu ska jag bara köpa lite roliga grejer att ställa under tavlorna där det just nu ekar rätt tomt samt på listen ovanför sängen.
Hilda var hemma från förskolan idag igen. Egentligen skulle hon ha varit med sin pappa 15-18 men eftersom vi ändå var hemma hade han henne på förmiddagen istället. Jag passde då på att städa, tvätta (därav den halvt otrevliga lappen till mina äckliga grannar), träna X-fit med Amanda och sist äta lunch på stan med Towe. Som vanligt nu för tiden lyckades han provocera mig till att bli arg (dock med sin frånvaro eller vad man ska säga...) så det var tur att Towe var med mig och kunde lugna ner mig. Hon sa åt mig att inte gå igång och vara dryg tillbaka. Så nu i efterhand känns det bra att jag höll käften istället. Jag var dessutom redan ett nervvrak för jag visste att Han gick på stan med Hilda och sin nya tjej. Alla ser och fattar att det ser jävligt dåligt ut förutom han, hans tjej och hans mamma. Det blir jag också provocerad av. Seriöst. Man har precis lämnat sitt barns mamma för någon annan och en vecka senare går man på stan och låtsas leka mamma, pappa, barn. Vi lever verkligen i helt olika verkligheter, Han och jag.
Nu ligger jag i alla fall med en sovande Hilda på min arm i sängen. Min arm domnar nog bort snart, men det gör inget. För det här är det absolut mysigaste som finns.
onsdag 25 april 2012
Kalla kårar
Idag har jag varit ute och promenerat. Långt och länge. Det var så länge sen sist jag gjorde det. Det är så konstigt, jag som älskar att promenera. Och Hilda som sover så gott i vagnen när jag gör det. Nu, efter dagens andra promenad kom jag på varför jag undvikit det. Man tänker ju så jävla mycket. Det går inte att hindra tankarna, inte ens de där värsta och jobbigaste. När man springer eller grupptränar däremot, då tänker man inte alls. Eller inte jag i alla fall.
Jag har funderat mycket på känslor. Och på kroppen. Min förälskelse med Honom var enbart kroppslig. Bara en känsla. Jag kände mig varm och trygg. Vi hade egentligen aldrig så mycket gemensamt. Vi hade inte samma humor, vi delade inga intressen, vi hade olika syn på framtiden och vi kom från väldigt olika bakgrunder. Allt detta gjorde att vi hade det svårt ofta. Hamnade i konflikter för att vi tyckte så olika. Jag tror att våra huvuden fick kämpa för att känna samma sak som våra kroppar. Nu när det inte längre är vi och jag istället har kommit att hata honom av olika skäl så har även min kropp gjort det. Hans långa kropp är inte längre för mig trygg och varm, den är kall och hotfull. Den beröring som jag så länge trånade efter ger mig nu kalla kårar. Hela hans person och närvaro gör det. Det känns så hemskt. Att Hildas pappa för mig bara är just "Hildas pappa". Det finns inte ens ett spår av vad vi en gång var.
Idag är det onsdag och Hilda är inne på femte sjukdagen. De tre första dagarna hade hon feber, sedan bröt en förjävlig förkylning ut. Även om det är jobbigt att se henne med feber så är det ändå lättare att dämpa. Men den här förkylningen är knappt hanterbar. Hon äter knappt, det rinner och kleggar i ögonen och under näsan ligger ständigt en pöl av snor. Det är jobbigt när man känner sig så hjälplös. Hon kan ju jälvfallet inte.vara på förskolan nu, det känns så tråkigt när inskolningen gick så bra. Jag hoppas att hon kan vara där på fredag i alla fall så hon hinner känna sig trygg där när hag börjar jobba heltid på onsdag!
Jag är glad att jag inte själv är sjuk, men fan vad trött jag är. Det är ju inte det att jag sover så värst mycket mindre än jag gjort det senaste året, men nu slösar jag så mycket mer energi. Mest energi går åt att vara ledsen och arg. Det har till och med visat sig på vågen. Jag har inte tränat speciellt mycket på senaste tiden och jag tycker inte att jag har ätit för lite. Men ändå tar kroppen skada. Tack och lov har jag så mycket fina människor omkring mig som jag kan träffa när jag behöver tanka på mer energi. Det räcker med en kram eller ett gott skratt så står genast energimätaren på topp igen!
söndag 22 april 2012
Bilden: Hilda har mina gamla skor, de första jag ägde i livet. De passar perfekt!
Mina föräldrar var ju och målade.på det sista lagret färg imorse. Nu är det endast lite finputs kvar, sen är det klart! När de skulle åka hem igen följde jag och Hilda med. Hilda var trött, lite febrig och väldigt klängig och jag var så trött (både mentalt och kroppsligt) så jag inte kunde göra annat än gråta. När vi kom fram tog min pappa Hildis på promenad så hon fick sova, och även jag fick lägga mig och ladda om batterierna. Jag hade lätt kunnat sova hela dagen men tappert släpade jag upp min tunga kropp från sängen, slog mig själv på käften tre gånger, åt lite godis, drack kaffe och satte mig till slut vid datorn och skrev lite till på min uppgift som ska in på onsdag.
Imorgon blir vi hemma eftersom Hilda har haft feber hela helgen, jag ska bara iväg på morgonen (jag lämnar Hilda här hemma hos mina föräldrar med min pappa) och få ett schema för när jag ska jobba i maj. Min anställning börjar inte förens i juni, men tills dess har jag i alla fall fått en månads heltidsvikariat på en av de andra förskolorna i samma organisation. Det känns så jävla skönt att åtminstone den biten flyter på.
Igår var första gången i mitt liv som jag ville slå någon. Vi stod mittemot varandra och jag var så nära på att slå honom. Det finns ingen människa i hela världen som kan provocera mig som han kan. Hsn vet precis vilka knappar han ska trycka på för att få igång mitt dåliga humör. Jag blir liksom en annan Lisa. När han ser det så gör han det värsta man kan göra. Han hånler mig rakt upp i ansiktet. Han skulle hämta Hilda på morgonen så hon hörde och såg allt. När dom gick brast allt. Jag var så arg och ledsen. När han skulle lämna henne var inte jag hemma. Mamma och pappa tyckte inte att jag skulle behöva träffa honom i onödan, så dom ställde upp på att ta emot Hildis istället för dom var ändå här.
Dom höll nämligen på att hjälpa mig med något så ovärderligt som att måla om mitt sovrum. Jag har inte behövt lyfta ett finger ens. Idag ska dom hit och måla det sista lagret färg.
Medan dom målade och fixade här igår satt jag, Christine och Elin och repade in alla våra körstämmor till konserten med Kanalbandet som vi ska medverka i den femte maj. Vi hann med att både sjunga, prata och inte minst skratta!
Framåt eftermiddagen, nån timme efter Hilda blivit lämnad här hemma, märkte vi att hon var väldigt varm och hängig. När vi tog tempen på henne steg det en bit över 39 grader och det höll i sig hela kvällen och natten. Stackars min lilla älskling har knappt kunna sova i natt. Tur i alla fall att jag har en stor säng så vi kunde ligga och kramas halva natten.
fredag 20 april 2012
Klockan är 21.40 och jag ligger i sängen, redo för att sova. Men först en stunds reflektion.
Dagen började tidigt, men bra. Jag lämnade Hilda på förskolan kl 10 och jag kom tillbaka vid 14. Hon hade varit ledsen när jag gick men det gick snabbt över och när jag kom tillbaka gick hon ett par steg mot mig men var så inne i sitt så hon fortsatte leka.
Där emellan hann jag med att träna, duscha, äta lunch och köpa ett par grejer på stan. Dock hann jag förlora mitt goda humör nånstans mellan lunchen och shoppingen pga ett par sms. Jag blev så frustrerad och arg och det enda jag ville var att skrika. Men jag kunde inte. Varför liksom? Det vore så skönt. Jag tänkte på vad Paul sagt. Han sa senast att det är viktigt att jag avreagerar mig när jag behöver, så att jag inte drar in den negativa energin i det roliga/positiva jag ska göra sen (i detta fall; hämta Hilda)
När vi kom hem åt vi mellis. Sen var jag tvungen att reda ut lite grejer med Försäkringskassan. Han har nämligen tydligen inte ändrat sin folkbokföringsadress så jag kan inte få varken bostadsbidrag eller underhållsstöd än. Jag blev så ledsen och så uppgiven. Tänk att Mamma Lisa alltid ska behöva tänka på allt! Jag ringde Honom och förklarade läget. Han försökte fixa men ansvaret landade ändå på mig. Och nu jagar jag honom med sms för att kunna fylla i alla uppgifter. Ett litet jävla lägenhetsnummer har jag bett honom att kolla upp. Men inte ens det kan han fixa åt mig på en gång. Så tröttsamt. Efter alla samtal satte jag mig ner på golvet och grät. Jag var så utmattad av allt. Då kom Hilda gåendes mot mig, la hela sin lilla hand på min kind och sa "heeej" med sitt allra finaste leende och tonläge. Finaste lilla älskling förstod att mamma var ledsen och ville trösta. Jag kunde inte annat än gråta lite till.
På efterniddagen gick jag ut så Hilda fick sova igen, jag gick även en stund på stan med Ebba som ställde upp på att lyssna på mina bekymmer.
Usch vilken lång dag det har varit. Åter igen, klockan är inte ens 22 men jag är så trött så jag håller på att stupa. Ni vet känslan när man har en arbetsvecka framför sig med tidiga morgnar. Från dag ett lider man och så gör man det enda till sista dagen innan helg. Då, tänker man, då får jag äntligen sova ut. Jag har levt i en bubbla bestående av endast arbetsdagar. Tidiga morgnar varje dag i flera månader. Till och med när Hildas pappa bodde här. Det var jag som gick upp om nätterna och varje morgon. Av en rad olika skäl givetvis. Både logiska och helt ologiska. Nu är jag fortfarande inne i den onda cirkeln. Det kommer aldrig någon helg då jag får sovmorgon. Det finns ingen pappa till Hilda som kan ta henne så jag får sova ut. Någon gång ibland ser jag till att få hjälp av mina föräldrar. Men helt ärligt så känns det som att det är för många timmars sömn som redan gått förlorade. Det blir svårt att ta igen. Jag får vara trött. Och när Hilda har somnat på kvällen får jag sätta mig på golvet och gråta, sen sova. Och sen börja om allt på nytt. Igen och igen.
torsdag 19 april 2012
Dag två på Hildas inskolning gick också väldigt bra. Jag fick testa att gå ifrån i en halvtimme ungefär för att se hur hon reagerade. Lite gråt när jag gick och kom tillbaka, men däremellan hade hon varit glad och lekt på med bollar och käkat lite sand. Inga konstigheter.
Imorgon ska jag testa att lämna och sedan vara borta i fyra timmar! Det känns lite overkligt, men ändå tryggt och bra. Jag ska passa på att träna (som vanligt så fort jag är ensam...) men ändå finnas tillgänlig att komma på direkten om Hilda skulle vara jätteledsen eller så. Gymmet ligger typ två minuter därifrån så det är lugnt!
Även idag, efter vi varit på förskolan, var jag utan Hilda. Han kom och mötte upp oss där och presenterade sig för personalen. Jag höll så jävla god min. Aldrig någonsin har jag varit så nöjd med en skådespelarinsats som under dagens föreställning. Jag log och pratade, allt för att inte göra personalen obekväm och Honom arg. När jag sedan begav mig mot gymmet var det så skönt att få känna mig precis så arg och irriterad som jag faktiskt var. Jag älskar att träna och jag älskar World class i Södertälje. Sjukt bra träningsanläggning! (Reklam, reklam!)
onsdag 18 april 2012
Egna vs. andras
Att skriva egna låtar har alltid varit viktigt för mig, både under lite lättare och svårare perioder. Det är ett sätt att bearbeta massa känslor. Nu har jag skrivit klart musiken till en låt men jag förmår mig verkligen inte att skriva en text till fanskapet! Jag som har så mycket tankar, det har nästan blivit svårt att sortera.
Men tänk vad bra det är att det finns så mycket andra kompetenta musiker som lyckas formulera ord till känslor som man trodde man var ensam om att känna.
Många har säkert hört Gotye's "Somebody that I used to know" (eller det hoppas jag verkligen för den är så fantastisk på alla sätt och vis) men just nu känner jag att den är skriven till och för mig och min livssituation!
Läs, lyssna, njut och håll med för fan!
Now and then I think of when we were together
Like when you said you felt so happy you could die
Told myself that you were right for me
But felt so lonely in your company
But that was love and it's an ache I still remember
You can get addicted to a certain kind of sadness
Like resignation to the end
Always the end
So when we found that we could not make sense
Well you said that we would still be friends
But I'll admit that I was glad that it was over
But you didn't have to cut me off
Make out like it never happened
And that we were nothing
And I don't even need your love
But you treat me like a stranger
And that feels so rough
You didn't have to stoop so low
Have your friends collect your records
And then change your number
I guess that I don't need that though
Now you're just somebody that I used to know
Now you're just somebody that I used to know
Now you're just somebody that I used to know
Now and then I think of all the times you screwed me over
But had me believing it was always something that I'd done
And I don't wanna live that way
Reading into every word you say
You said that you could let it go
And I wouldn't catch you hung up on somebody that you used to know...
But you didn't have to cut me off
Make out like it never happened
And that we were nothing
And I don't even need your love
But you treat me like a stranger
And that feels so rough
You didn't have to stoop so low
Have your friends collect your records
And then change your number
I guess that I don't need that though
Now you're just somebody that I used to know
Utgång vs. hemgång
På Facebook läser jag om lill-lördag och rosévin, men själv sitter jag på tåget på väg hem. Eller nja, hem till mina föräldrar där Hilda sover nu ikväll. Känner ni igen känslan av att vara den enda i hela världen som känner sig ensam? Den enda i hela världen som inte har några planer för kvällen, den enda som ligger hemma och trånar efter närhet. Jag sitter på tåget och tittar på alla människor som passerar och på de som sitter ensamma och stirrar ut i intet. Även om deras fysiska massa vittnar om att de är ensamma så känns det som att de ändå är på väg till någon, eller väntar på någon. Det sjuka är att jag ju också är det. Jag är på väg hem till världens bästa föräldrar och till världens finaste tjej som jag älskar så högt. Ändå lägger jag ner mer energi på sekunderna av total ensamhet än de när jag faktiskt är omringad av människor som jag så mycket tycker om. Och älskar. Ändring på det. Absolut.
Nu ska jag hem och lukta på Hilda. Och så ska jag sluta på Imogen Heap's "Hide and seek". Snacka om att försöka hitta medel för att må lite sämre. Nu blir det Håkan Hellströms "Förhoppningar och regnbågar" istället. Pepp!
tisdag 17 april 2012
Min älskade tjej har blivit så stor, för idag har hon nämligen börjat på dagis! Det gick inte ens en minut från att vi kom in på avdelningen innan hon började röja runt med alla grejer och närma sig de andra barnen. Hon tar för sig och det märks att hon trivs. Hon kommer bli en riktig liten dagisbrud.
Mellan 15.30-18.30 idag har jag ensamtid. Som vanligt tänker jag utnyttja tiden med att gå och träna, och tyvärr (!) sätta mig med plugg. Jag som hela utbildningen legat i fas med alla examinationer har nu i sluttampen tappat gnistan för att plugga. Jag vill bara jobba!
måndag 16 april 2012
Dagen till ära har jag dragit på mig ett litet leende och höjt upp tummen en aning. Jag har nämligen skrivit på anställningspapper för en förskollärartjänst idag! Från och med den 11e juni är det jag som börjar jobba på heltid! För första gången i mitt liv har jag ett stabilt heltidsjobb med betald semester och hela köret! Jag kommer vara en i gänget som ska öppna Vattentornets förskola i Södertälje. Just i detta nu håller lokalerna på att renoveras så jag har inte ens sett dom. Men det ska bli sjukt spännande att få vara med och starta upp något helt nytt. Jag tänker att om det är någon gång i livet som jag ska vara involerad i ett sånt här stort arbete är det nu, innan jag har massa formade tankar om hur jag vill att en förskoleverksamhet ska se ut. Nu har jag ett öppet sinne och tycker att det ska bli skitkul att få vara med och bestämma massa saker!
Tidigare idag var jag och pratade med Paul. Vi pratade om olika strategier för att jag ska undvika konflikter med Honom. Jag fick flera bra konkreta tips att tänka på innan jag ska möta Honom, under själva mötet och efteråt. Allt för att jag ska fokusera på mig själv, för att jag ska må bra. Vi pratade dessutom om ensamhet. Rädsan för att vara ensam nu och kanske i många år framöver. Under vårt första möte ritade han upp två bilder som exempel på hur man är i ett förhållande. Den första är två stöttepelare som står lutade mot varandra, tar man bort den ena faller den andra. Den andra föreställde två lövträd som stod bredvid varandra, de svajar åt samma håll när det blåser och tar man bort det ena trädet så står det andra kvar, även om det fattas en bit av trädet efteråt. Det har blivit så tydligt för mig nu att jag är ett praktexempel av den första bilden. I förhållandet innan jag träffade Honom så var jag alltid livrädd över att falla, även om jag till och med var den som ville göra slut. Men eftersom jag gick direkt från ett förhållande till ett annat så hann jag aldrig falla för att jag fick en ny stöttepelare som höll upp mig. Nu när Han gjorde slut blev jag så ledsen, fick panikångest. Inte för att jag ville leva hela livet med Honom, jag förstod också att vi aldrig skulle kunna lösa alla våra problem. Utan för att ingen skulle finnas och hålla upp mig. Nu ligger jag platt på marken och ser inte hur jag ska kunna ta mig upp. Längtar bara efter någon, vem som helst, som jag ska kunna luta mig mot. Jag söker inte ens nödvändigtvis mannen i mitt liv, killen som jag ska spendera resten av mitt liv med, nej. Bara någon som kan finnas till och hålla mig uppe, krama om mig och visa uppskattning.
Ni hör ju hur det låter. Jag ska fortsätta gå till Paul för att få hjälp att bli ett lövträd. Självständig och stabil.
söndag 15 april 2012
Jag har inte varit singel på mer än sju år. Senast jag var singel var jag 16 år. Det kändes snäppet lättare och mindre ångestladdat då kan jag ju säga. Nu är jag inte bara singel. Jag är ensamstående mamma. Hur fint klingar det?
Jag läste nånstans att de platser som flest träffar sin partner på är jobbet och gymmet. Alltså oddsen känns sjukt låga. 1: jag kommer jobba på förskola. Jag vågar gissa att jag kommer ha ungefär...0 manliga kollegor. Kvar finns alltså papporna som ska hämta/lämna sina barn. Jag vågar även där anta att jag inte skulle få vara kvar på jobbet speciellt länge om jag började ragga på arbetstid. 2: om nån någonsin skulle spana in mig på gymmet så skulle det bero på antingen att personen är blind, desperat eller har sjukt låga krav vad det gäller utseende.
Vad återstår? Krogen? Testade igår. Känslan av att känna sig för full, nykter, ung, gammal, desperat och kräsen lockar inte direkt fram ens bästa raggningsförmåga. Ensam mamma söker? Vi pratade om det igår. Senariot blev följande: Lisa söker, kommer med. Får för lite brev, även fast hennes kompisar ställer upp på att skriva fejkade brev för att fylla ut mängden. Produktionen får istället ta in ett gäng skådisar. Lisa får tillslut välja en av de manliga hunkarna, men tvingas sedan gå ut i pressen och säga att "Han var otrogen!" Kort och gott, nej tack!
Mitt sista alternativ är att telefon-dejta Göran - 65 via Heta linjen. Han är rik och på väg att dö. Slutet gott allting gott.
Seriöst. Det är kört. Och jag som redan är kärlekskrank och längtar efter någon som vill krama om mig om nätterna.
Nu sitter jag hemma hos mina föräldrar. Jag gick upp klockan 6 och jag fick hela fyra timmars sömn i natt. Jag lämnade Hilda här igår för att mamma och pappa skulle vara barnvakter när jag skulle bort. De la Hilda för att sova i "mitt" rum så att jag kunde ta över natten när jag väl kom hem. Igår var jag nämligen hemma hos Amanda med Ebba och Oliver och käkade middag samt drack lite drinkar. Efteråt blev det utgång, dock inte så länge. Mycket trevlig kväll, puss gänget! Hur som helst kom mamma upp vid 7 och räddade mig så att jag fick sova mer.
Annars idag har jag och mamma varit på färg-jakt. Vi ska måla om min fula fondvägg i sovrummet. Den är mörklila och deppig nu, men jag vill ha något ljust och fräscht. Jag hittade en kulör från Becker som heter Annika som jag tror kan bli väldigt fin.
lördag 14 april 2012
Rädsor & förtvivlan
Mr Lekfarbror kom precis och hämtade Hilda. Han var elak. Hade svarta ögon. Vi bråkade, så att Hilda hörde. Det gör så ont i mig att hon ska behöva vara med om detta. Allt det här blir mindre och mindre hanterbart. Jag trodde att det skulle gå åt andra hållet, precis som alla har sagt. Nu hävdar han att han och hans livssituation är så pass stabil att han kan ha Hilda under nätter också. Tydligen har han lägenhet, jobb och spjälsäng på g. Jag känner mig så fruktansvärt rädd. För jag litar inte på honom. Jag litar inte på att han kan ge Hilda allt hon behöver. För han är så egoistisk. Ser bara rakt fram. Jag tror att jag kommer ta kontakt med familjerätten. För oavsett vad vi bestämmer tillsammans så hittar han öppningar för att bryta våra överenskommelser. Med familjerätten får vi båda möjlighet att prata om vad vi vill och känner och med hjälp av dom kan vi bestämma vad som är rimligt. Och det som vi bestämmer är det som gäller, det får vi skriftligt på.
Alltså det här är det absolut värsta jag någonsin varit med om. Jag önskar inte ens min värsta fiende detta helvete.
FAN VAD JAG HATAR HONOM!!!!
Samtidigt som jag njuter till fullo av att få mysa varje morgon med den jag älskar mest, så kan jag känna mig förbannad. Den mysiga morgonen är som en belöning för allt slit och ansvar som ligger på mig, bara mig. Det är jag som har ansvar för alla svåra timmar på dygnet. Han, Hildas pappa, får istället rollen som nån jävla lekfarbror. Han har och tar inget ansvar, förutom det mest självklara: ge mat & kärlek och byta blöja. Han har inget jävla hem att hålla ordning på, ingen budget som måste gå ihop. Han kan sova gott hela nätterna och sova ut på morgonen.
Det är frustrerande att tänka på och det bidrar till att jag tänker så egoistiska tankar. Jag tänker att jag egentligen inte vill att Hilda ska vara med Honom. Jag tänker att jag vill att Hilda ska minnas den här perioden, att det var mamma som alltid fanns där och som gjorde ALLT för att hon skulle må bra. Framför allt tänker jag att jag önskar all olycka till Honom och hans patetiska liv.
fredag 13 april 2012
Idag har jag varit själv i ganska många timmar. Jag passade på att träna, plugga och titta på Desperate housewives. På eftermiddagen när Hilda kommit hem slöt vi samman med Ebba och Amanda. Vi handlade mat och drog hem till mig för att avnjuta den. Så värt, både med maten och sällskapet!
När de gått satt jag och pratade i telefon med en av de få som känner Honom. Vi pratade i en timme och tjugo minuter och det var ett så bra samtal. Hon beskrev hans sätt att leva och tänka på precis samma sätt som jag gjort till mina vänner och min familj. Hon menade också att hon/dom förstår att han inte beter sig normalt, inte friskt. De sörjer också att allt blivit så fel och att de inte kan hjälpa varken honom eller mig. Jag känner mig så upplyft av att känna deras stöd, att de står på min sida. Inte för att de har valt sida utan för att de inte slänger bort mig även om de så lätt kunnat. Vi bestämde att vi ska se till att ses, för det vore så ledsamt om vi inte fick göra det igen, bara för att Han har sabbat allt.
Nu ska jag sova. Förmodligen kommer jag drömma om kärlek och närhet, som varje natt. Det är helt galet.
torsdag 12 april 2012
Igår när jag kom hem efter att ha varit hos mina föräldrar i två dygn svepte en känsla av beslutsamhet över mig. Beslutsamheten föddes i en känsla av ångest. Ångesten över att komma in i sitt eget hem. Jag beslöt mig därför för att börja röja lite. Först dammsög jag i, under och bakom soffan. Fan vad skitigt det var. När jag ändå höll på att flytta omkring möblerna så testade jag att möblera om. Visserligen en liten förändring, men ändå så pass stor att rummet fick ny karaktär och så att jag kunde känna att det var mitt. Genom att byta plats på en soff-pall och en keyboard vädrade jag ur all ångestladdad luft och kunde äntligen andas bättre.
När Hilda hade somnat fortsatte jag att söka efter förändringsprojekt. Jag fick span på en ful pall som vi fick låna när vi flyttade in och som bara blivit kvar. Jag kom på att jag ju faktiskt hade väggfärg kvar från när vi flyttade in och målade om hela lägenheten. Alltså, en pall + vit väggfärg = en vit pall! Dock hade jag väldigt svårt för att öppna färgburken. Där och då kom jag på att jag skulle behöva en handy-man. Nån med lite styrka som kan komma förbi och hjälpa mig med alla de tunga grejer som jag är för svag för!
När jag ändå var i farten tog jag tag i att nåla klart ett gardinpar som har legat och dammat här alldeles för länge. Jag sydde ju klart gardiner till ett av fönstren typ kring jul, men det andra fönstret har ekat tomt sedan dess. Så idag ska jag sy klart dom och sedan sätta upp dom.
I övrigt har vi hela dagen fullspäckad med fun fun fun. Nu på morgonen tvättar vi (yeeey!), vid lunchtid tyyyp ska vi träffa Berenice (long time no see) för en liten uppdatering om livet och i eftermiddag får jag besök av ett gäng pannkakssugna tjejer! Emmy hörde av sig nu i veckan och sa att hon var sugen på pannkakor och självfallet bjöd mamma Lisa in på pannkaks-dejt.
Dessutom kommer min kusin, Emma, och ska köpa mina Grey's anatomy-säsonger. Hon efterlyste det på Facebook och jag tänkte att vafan, jag har sex säsonger, jag behöver pengar. Vill jag se det i framtiden kan jag alltid låna av Towe som har allt och lite till i film- och serieväg. Såå, är det någon som vill köpa lite film eller nån serie, hör av dig till mig och köp för en lagom billig peng!
onsdag 11 april 2012
Om mindre än en vecka börjar min lilla bebis på dagis! (Obs! När jag pratar om Hildas dagsverksamhet säger jag dagis, när jag pratar om mitt yrke säger jag förskola!) Hon är ju fortfarande väldigt liten, men nu under de senaste veckorna har jag börjat känna mig så trygg med att lämna ifrån henne. Dels är hon inte så mammig längre så jag har kunnat lämna ifrån henne utan att hon har protesterat, och dels för att hon verkar tycka att det är så roligt att leka med andra barn. Hon har träffat sina sysslingar från både min mammas och min pappas sida, och även fast dom är äldre har hon hakat på deras lek och tagit för sig. Det kommer säkert vara jobbigt att lämna henne i början men jag tror ändå att hon kommer glömma bort att hon är ledsen ganska snabbt. Bara man tar fram en boll blir hon glad, så det får jag tipsa om!
I övrigt går hon hyffsat obehindrat nu. Hon till och med försöker springa ibland. Dyker det upp ett hinder ramlar hon lätt, i vissa fall blir hon ledsen men många gånger går det bra.
tisdag 10 april 2012
Döv och blind, men fan aldrig stum
Kärleken gör en blind. Så brukar man säga. Jag var nog både blind och döv. Anade inte ett mörkt moln på den blåa himlen. Önskar att någon hade varnat mig. Egentligen vill jag vara den som varnar nu, när historien har upprepat sig själv. För det har den verkligen gjort. När Han känner att han är på en mörk plats är han så sjukligt benägen att hitta ljuset så fort som möjligt. Han uppenbarar sig som en stor, varm och trygg individ och vi sugs in. Efter ett tag blir allt mörkt igen och då vägrar han att lösa de verkliga problemen. Väljer istället att ge upp och gå vidare. Fort som fan. Impulsivt. Utan att tänka på konsekvenserna.
Han må vara trevlig de få sekunder vi ses på en dag, men han är så elak så fort jag vänder ryggen till. Nackdelen med smartphones, internet och sociala medier är att man kan bete sig som ett svin på långt håll. Skriva något som visserligen en person blir glad över en stund men som en annan får djupa sår av.
Det finns personer som jag så gärna skulle vilja prata om Honom med. Jag vill så gärna veta hur dom uppfattar honom. Jag har ju börjat se ett mönster som för mig är sjukt. På riktigt inte friskt. Men gör dom det? Fast även om dom är medvetna så finns det ingen som kan hjälpa Honom. Bara han själv. Och han måste låta andra hjälpa honom. Vet ni, samtidigt som jag är så glad att det är så många som har hört av sig och visat sin omtanke till mig så är jag så sårad över att det finns ett par personer som inte har gjort det. Ena sekunden är man betydelsefull, andra är man bara bortslängd och bara en i raden av sårade tjejer.
Idag ska jag till Paul igen. Fan vad mycket jag har att prata om, som har hänt sen sist. Stackars Paul.
måndag 9 april 2012
Impulsiv vs. spontan
Det här med att vara impulsiv. Beskrivningen impulsiv blir ofta synonymt med att vara spontan. Att säga att någon är impulsiv är för mig handlingar som visserligen är spontana, men som lätt kan såra någon annan. Eftersom man inte kan tänka på vad konsekvenserna blir av sin handling INNAN man utför den.
Jag är så trött på det. Redan. Men ändå ska jag behöva stå ut med det hela livet. Eller i åtminstone 17 år till.
Den här dagen var egentligen planerad så att jag skulle kunna ägna massa tid åt mig själv. Träna och sova ville jag göra. Möjligtvis orka plugga när jag ändå var utvilad. Träna hann jag med, ordentligt. Jag blev verkligen trött. Kom hem och skulle precis slumra till, när hela dagen plötsligt vänds upp och ner. Hans impulsivitet förstörde min dag. Jag blev arg och ledsen.
Dagens ros går till dels mina föräldrar som än en gång visade att de ställer upp, när som helst. Den går även till älskade Ebba som hörde av sig för en spontan promenad (sug på det ordvalet i denna situation!) så att vi kunde prata ordentligt en stund. Jag blev så glad att hon sa att hon hade behov av att träffa mig också. Jag kan känna mig orolig över att bara mina behov ska sättas i fokus och att folk endast träffar mig för att jag ska få prata ut. Det är visserligen mycket värdefullt för mig, men å andra sidan vill jag inte att deras tankar, känslor och problem ska hamna bakom mitt stora moln av sorg och aggression.
I övrigt vill jag tacka för alla stöttande kommentarer jag får, både här, på Facebook och via fina sms. All kärlek till er, både kända & okända samt nära & bekanta.
Maktspel
Jag blir så arg när jag kommer att tänka på hur Han har tagit makten över mig så många gånger. Bara den senaste månaden har det hänt på sex tydliga sätt. 1.Först göra slut - abrubt och hårt. 2. Sen ångra sig - men vägra familjerådgivning, dock med löftet att göra allt för att vi ska hitta tillbaka till varandra. 3. Efter mindre än två veckor bråkade vi, ett hetsigt och rätt allvarligt bråk. Jag sa att jag ville göra slut - han tog makten och sa: nej, vi fixar det här. Fyra dagar senare gjorde han slut istället. 4. Han erkände att han träffat någon ny. Han var helt enkelt tvungen att ta makten igen. Åter igen var jag den mest ledsna och sårade. 5. Han flyttade inte ut sina grejer och lämnade alla nycklar, fast att han hade lovat. Jag fick leva i ångest, med hans äckliga kläder och prylar. Han kom hit oanmäld, bara öppnade dörren. Trampade på min integritet. Idag har det gått en vecka, det finns fortfarande skit kvar. 6. Jag bad honom att inte vara så offentlig med sitt nya, nyss påbörjade förhållande, men ändå var han tvungen att skriva kärleksförklaringar som hela världen kunde se.
Nu vågar jag knappt gå ut. Jag vrider nacken ur led, hjärtat bankar för snabbt och andningen slutar fungera. Vill inte se honom. Vill inte se dom. Fan vad jag förstår J. Jag gjorde slut, hade träffat någon annan. Han bestämde att vi aldrig mer skulle talas vid. Jag vill inte heller behöva prata med äcklet som har förstört mig, men jag är tvungen. Hela jävla livet. Det värsta är ju att det inte ens handlar om att jag vill ha tillbaka honom eller att jag har känslor kvar, för så är det verkligen inte. Det är att hela hans existens påminner mig om hur han lyckades ta övertaget.
Mina nära och kära har vid flera tillfällen sagt till mig att i slutändan är det jag som kommer lyckas. Det är jag som har en utbildning, kommer ha ett stabilt jobb + inkomst, som kan fixa att ta hand om både barn & hem samtidigt. De säger att jag kommer träffa någon. Tids nog. Och denne någon kommer vara så mycket bättre. Han kommer kunna och vilja ta ansvar, vara stabil och komplettera mina brister, istället för att förstärka dom.
Jag måste bara våga tro på det själv, och tro på mig själv.
söndag 8 april 2012
Ett halvflummigt inlägg
Även denna dag kom att bli händelserik. Första halvan av dagen spenderades med båda mina kusiner, på pappas sida, samt med deras barn (men inte alla tyvärr!) och mina föräldrar. Det blev lunch, fika och bra samtal. Uppdateringar om livet, det ena värre än det andra kan man säga.
Därefter tackade jag & Hilda för sällskap och hjälp för de tre senaste dagarna/nätterna och begav oss hem. Även om det är väldigt bekvämt och tryggt hemma hos mina föräldrar så tror jag att en viktig del i min komma vidare i livet-process är att tackla vardagen här hemma. Försöka börja bli lite bekväm med de tysta, ensamma kvällarna. Lyckligtvis väntade vi besök just idag! Siamak, en vän från tiden på Oktoberteatern, hörde av sig till mig nu i veckan och förklarade att han ville bidra med sitt stöd och eftersom jag alltid har känt ett stort förtroende för honom blev jag väldigt glad över detta. Till historien hör väl också att vi inte setts ordentligt på ca sex år. Men med vissa personer spelar det liksom ingen roll. Det är så häftigt. Det var dessutom roligt att få presentera Hilda för honom.
Det jag har tänkt, och pratat om, mest idag är svek och förtroende (eller snarare bristen på förtoende) Svek kan yttra sig på olika sätt. Antingen genom lögner, undanflykter eller elaka handlingar. Att ha förtroende för någon kan ju komma att straffa sig, även om det föds genom goda tankar. Jag är så rädd att jag inte ska våga lita på nya bekantskaper. Man kan ju aldrig vara riktigt säker. Jag kommer ju aldrig kunna läsa tankar, hur mycket jag än vill. Det känns som att jag inte kommer våga ge så mycket av mig själv eftersom risken finns att jag kan förlora på det. Förlora mer och mer av mig själv. Jag är så rädd för vad andra ska tycka om mig. Jag är rädd att dom ska tycka att jag får skylla mig själv, att jag borde vetat. Att jag inte borde varit så naiv. Att det är mig det är fel på. När jag berättade det för Siamak så spände han blicken i mig, jag såg verkligen att han menade allvar, och så sa han "Det har ingenting med dig att göra. Lova mig att inte tänka så."
Man gör så gott man kan.
lördag 7 april 2012
Ett skitlångt inlägg
Påskafton. Om det inte vore för äggen och den gula inredningen (dagen till ära) skulle man ju lätt kunna tro att det snarare är julafton idag. Jag tänker på snön och det kalla vädret för övrigt.
Idag har jag fått sovmorgon (tack mamma och pappa!). Jag kan som vanligt inte sova länge, men jag fick sova till 8 i alla fall. Nästan direkt på morgonen drog jag igång med att baka en citron- och marängpaj. Därefter tog jag med Hilda till stan för en fika med Ebba, Emmy, Linnea och Malin. Det var väldigt mysigt och Hilda var på sitt allra bästa humör.
Istället för påskägg har Hilda blivit bortskämd med massa kläder idag av sin mormor och morfar. Dels de rosa kläderna som hon har på sig samt ett par jeans, en gul långärmad tröja med en kanin på, ett par mörkblåa tight, en randig tröja samt en ny pyjamas. Och strumpor! Jag är så tacksam över det, speciellt eftersom hon snart ska börja på dagis och kommer behöva massa ombyte.
