Solinalicious

Min kroppsfixering har kommit till en ny nivå. Jag kallar den acceptans. Nu handlar det inte längre om svält, fingrar i halsen eller osunt mycket träning. Fixeringen tar sig lugnt och stillsamt uttryck genom speglar och fotografier.

Jag har aldrig riktigt vågat titta på mig själv, liksom hela mig, i en spegel. Har jag gjort det så har jag blivit väldigt ledsen och näst intill illamående. Bara tanken att stå naken framför en spegel har varit lika motbjudande som tanken på att raka av mig allt hår.

Men nu har jag blivit som beroende av att stå och inspektera min kropp. Jag tittar från olika vinklar, tar kort med självutlösningsfunktion på digitalkameran för att kunna stå på olika avstånd. Kläder eller inte, det spelar ingen roll.

När jag går förbi hallspegeln i endast underkläder så måste jag stanna och titta. Alltså på riktigt måste. På jobbet fastnar jag framför spegeln varje gång jag ska gå på toaletten. Jag lyfter lite på tröjan, kollar in rumpan, klämmer lite på armarna.

Detta kan ju låta bisarrt för vissa, men grejen är den att det är så skönt att bara kunna titta utan att må dåligt över min kropps existens. Jag tittar och så tänker jag: jaha, det är såhär jag ser ut. För jag har kommit till en instinkt, och det är att oavsett hur mycket eller lite jag väger kommer jag alltid tycka att min kropp ser likadan ut. Likadan fast med mindre storlek i kläder. Så som jag känner nu är det bara att acceptera, och hoppas på att andra också kan göra det. Och så fortsätter jag träna och äta på så sätt att min kropp ska må bra.

En viktig parentes är dock att denna acceptans räcker så långt att jag själv kan se mig i spegeln utan kläder och ändå känna att jag duger MEN inte så pass mycket att jag kan visa mig i bikini eller i plagg med bara ben i sommar.

Nä, nån måtta får det väl ändå vara?

Published with Blogger-droid v2.0.4