Ärlighet varar längst...?

Vad läskigt det är att tänka på att man inte kan lita på någon. Alltså bara tanken gör mig illamående. Det är som att tänka på rymden. Det är för mig deprimerande. Det är för stort och okonkret.

Det finns ingenting som garanterar att de människor jag kommer möta och skapa nära relationer med i mitt liv kommer vara ärliga om sig själva. För vid varje nytt möte så har vi ju chansen att bli precis den vi vill att andra ska vilja att vi är. Eller hur? Dock finns det de som lever sig in i sitt nya jag så pass mycket att de tappar bort sig själva. Jag kallar dem kameleonter. Jag är den du vill att jag ska vara, bara du tycker om mig. Kameleonterna brukar ha svårt att visa sina riktiga "jag" eftersom att tiden rinner iväg. Sedan en dag vaknar de upp och märker att alla lögner inte håller längre, och då rasar allt samman.

I en ny grupp brukar jag känna av vilken roll jag ska inta. Jag har svårt att lita på att jag duger som jag är. Kanske är det bäst att skratta ett par gånger åt ett dåligt skämt eller låtsas vara intresserad av trädgårdsarbete, bara för att få en chans att sedan få visa vem jag är. För ett som är säkert är att jag alltid landar i att bara vara mig själv till slut, när relationen i fråga börjar ta fart.   

Jag kommer med största sannolikhet bli kär igen, och jag vet att hur mycket jag än kommer vilja kontrollera dennes förmåga att vara ärlig så kommer jag aldrig kunna veta alldeles säkert. För det kan man väl aldrig?

Published with Blogger-droid v2.0.4