Jag är så trött, så trött. Men jag vill ändå göra nåt slags offentligt tackkort till Matilda som totalt räddade min dag. Efter en tuff dag på jobbet mötte hon upp mig, vi gick sedan vidare med Hilda till vårdcentralen på öppen mottagning för att kolla till hennes stackars kropp. Örat som varit infekterat såg bättre ut, men det som sänker hela henne (dvs hennes annars så glada humör) är hostan som hon aldrig blir av med. Efter besöket på vårdcentralen gick vi och handlade fika och sedan följde Matilda med hem till oss. Där fick hon på nära håll känna av hur kul det är att vara ensamstående med ett sjukt barn. Hilda är så trött, otålig, klängig och på allmänt dåligt humör att jag knappt känner igen henne själv alltså.
Well, summan av kardemumman: vuxet sällskap när man har armarna fulla av trötthet & sjukdom är ovärderligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar