En grej som gör mig arg är när hundar tokskäller när Hilda sover ute i vagnen. Det som gör mig ännu mer förbannad är hundarnas ägare som inte bryr sig om att mitt barn vaknar och börjar gråta. De liksom sneglar åt vårt håll och ger hunden en duktig vovve-klapp. Seriöst! Om Hilda någon gång skulle väcka en hund med sitt skrik ska jag vara den första att be om ursäkt. Inte för att jag bryr mig, utan för att det är så man gör. Man ger varandra en menande blick för att ändå visa att man uppfattade vad som precis hände.
Jag är ingen djurmänniska (det är kanske tydligt...) Jag har aldrig fått någon känslomässig connection med ett djur. Dom gör inget som får mig att smälta, sådär som så många andra verkar göra. Det finns ju även många människor som känner för bebisar/barn som jag gör för djur och det är ju okej!
Hur kan det då komma sig, denna ofrivillga okärlek för djur som jag hyser? Jag har ett par tankar king det.
När jag var liten (10 eller 12 typ) skulle jag vara djurvakt åt mina kompisars, Emmy & Linnea, ökenråttor när de skulle på semester. Jag har för mig att det var två ökenråttor. Jag fick ha dom på mitt rum, som om de vore mina egna. Jag fick ge dom mat och vatten. Jag tror till och med att jag rengjorde deras bur (eller så var det min mamma som gjorde det...) En dag när jag vaknade upp så var det något som såg märkligt ut där inne i buren. En av råttorna, den tjockare av dom, låg på rygg. Jag petade på den med en pinne, men till min förskräckelse ville den inte vakna. Aldrig någonsin mer igen. Jag och en annan kompis, Rebecka, gick och begravde den i skogen. När Emmy och Linnea kom tillbaka från semestern och skulle hämta sina små djur var jag för skamsen för att ens kunna titta dom i ögonen. Deras mamma (Anki=min mammas bästa kompis) förklarade att råttan som dog var så gammal att den lika gärna kunde dött när den var hemma. Det kändes bra. Men då och då kommer jag ändå att tänka på vilken usel djurvakt jag var. Förlåt, tjejer!
Jag har i mitt liv haft tre husdjur, närmare bestämt tre kaniner. Den tredje och sista skaffade jag i vuxen ålder. Jag fick ett ryck och tänkte att det skulle vara kul, det var ju ändå väldigt billigt att införskaffa sig en. Meeen nej då. Det var inte kul. Det var ett helvete och kaninen var djävulen själv. Efter tre månader sålde jag den på Blocket, 300 spänn för kanin, bur och diverse tillbehör. Ville bara bli av med den jäveln. En stackars 16 årig tjej gick på det. Efter två dagar fick jag ett sms där hon klagade på att kaninen var vild. Jag svarade med att han förmodligen bara kände sig lite osäker och vilsen i den nya miljön. Jag ljög, bara för att slippa den fan.
Jag tror att det är ganska tydligt varför just jag inte ska ha ett djur. Jag tycker vi lämnar det där...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar