Igår var en utmattande dag. På olika sätt. Först jobbet. Inga konstigheter, men ändå en åtta timmars arbetsdag. Man är ju inte helt pigg när man slutar. Dock gick jag tidigare igår. Jag skulle nämligen på möte på Familjerätten med Hildas pappa. Vi möttes några minuter innan avsatt tid, och dessa minuter var tydligen för många för oss att spendera på tu man hand. Det är egentligen inte konstigt att vi hamnar i konflikt på så kort tid, vi har way too much i bagaget. Mötet gick i alla fall hyffsat bra. Åtminstone rent praktiskt. Känslomässigt sätt var det en röra. Jag kände mig så fruktansvärt arg vid ett par tillfällen och eftersom det var varken smart eller lämpligt att skrika så kom tårarna istället. Jag tänker inte gå in på vad vi pratade om, men en sak vill jag ändå berätta. Lena, som vi pratade med, frågade vad vi hade för mål med vår framtida relation. Vi var överens om att det vore bäst om vi så småningom kunde prata i mer än en minut per överlämning, för att visa för Hilda att mamma och pappa inte är ovänner. Därefter.frågade hon mig om jag kunde se att det var möjligt att nå det målet.någon gång i framtiden. Min spontana reaktion var, som alltid,"nej!, inte en chans - jag hatar honom." Men när jag tänkte efter kom jag på hur oerhört långt jag har kommit i min process att gå vidare. För bara tre månader sedan låg jag utslagen på en säng hemma hos mina föräldrar och grät dagarna i ända med en enda känsla: jag kommer aldrig må bra igen. Aldrig någonsin. Jag blev så arg när Ni (ni vet vilka ni är) sa att jag visst skulle må bra. Att jag skulle få ett fantastiskt liv och att jag skulle stå stark när stormen var över. Nu är jag så glad över att Ni hade rätt och jag tycker så mycket om Er för det. Har jag kommit så långt på tre månader så borde det inte vara omöjligt att komma ännu längre, så sa jag till Lena.
När jag är på botten, när jag känner mig ensam och otillräcklig så ska jag försöka tänka på vilken resa jag har gjort. Att jag faktiskt överlevde det värsta som hänt mig i mitt halvlånga liv. Klarade jag det ska jag nog fan kunna ta mig igenom sömnlösa nätter och brist på närhet ett tag framöver.
Efter mötet hämtade jag Hilda på förskolan, sedan hämtade mamma upp oss och så åkte vi hem till henne (och pappa ofc). Jag hann inte mer än packa ut oss ur bilen innan det var dags för nästa aktivitet. Jag sa puss och hej till Hilda och mamma och sprang till tåget där jag mötte Towe. Vi skulle nämligen på fotboll! Towe hade fått två gratis biljetter till en träningsmatch mellan Sverige och Serbien. Det var riktigt fett, även fast jag inte är intresserad av fotboll så rycktes jag med i stämningen av 20000 skrikande supportrar. Kan man annat än haka på då liksom? Det var hur som helst ett perfekt avslut på en jobbig dag för jag hade så himla kul med Towe, det var en perfekt date för oss.
Tack och adjö. Nu ska jag sova!
Den perfekta tjejkvällen. <3
SvaraRadera