Farväl

Igår var jag i Västerhaninge på begravning. Min käre morbror Berth gick bort alldeles för snabbt och plötsligt. Det var en väldigt fin ceremoni och det fick mig att tänka på väldigt mycket. Dels på vilken glad, omtänksam och omtyckt man min fina morbror var, och även på min sorg över min nuvarande livssituation. Även om jag mår så mycket bättre idag än vad jag hade kunnat tro back then, så kommer jag ofta att tänka på att livet inte alls blev som jag trott och det gör mig så ledsen.

Att gå på begravning brukar ofta vara en påminnelse till att tänka på och visa uppskattning för alla man älskar och bryr sig om. För det är läskigt lätt att glömma bort när tiden går så jävla fort. Jag har dock under de senaste månaderna fått så mycket hjälp och stöd av fina människor att jag blir alldeles rörd och tårögd när jag tänker på det/er. <3

Idag har jag varit usel på att uppskatta vad jag har i livet. Det har varit en helt värdelös dag. Hilda var väldigt hostig och trött imorse så jag tog beslutet att vara hemma. Det fick jag bittert ångra. Vid lunchtid nån gång fann jag mig själv liggandes på golvet, gråtandes ikapp med mitt älskade hjärta. När hon äntligen lugnat ner sig och satt och åt päron med glad min kunde jag ändå inte låta bli att gråta. Jag är så trött och så less på att behöva vara allt och klara allt. Och jag är trött på att alltid ha sällskap men att jag ändå ofta känner mig ensam.

Published with Blogger-droid v2.0.4