Ibland brister det.
Jag jobbar så hårt hela tiden för att inte falla samman, gå sönder. Jag håller andan, för jag är rädd att säga fel saker i varje utandning. Jag stänger av mitt hjärta och likaså mina känslor. Jag måste. För jag är ständigt bland folk. Med Hilda hemma och på hennes förskola, på jobbet, på vägen där emellan. Med vänner och med familj. Jag låter det.vänta tills ingen ser och hör. Bara jag ensam, i vardagsrummet på kvällen. Det dröjer innan jag går in i sovrummet och lägger mig, för jag inbillar mig att jag ska få plötsliga gråtattacker som kan väcka mitt älskade barn. Men det händer aldrig. För när andra är närvarande håller jag mig sansad.
Men idag brast det. I sällskap med min stackars mamma som bara vill väl. Jag kände mig pressad och provocerad och samtidigt ledsen och trött. Jag berättade att förändringar och besvikelse påverkar mitt humör till det sämre. Det behöver inte vara nån stor grej. När jag tycker att vardagen är som jobbigast så brukar jag tänka på alla de här sakerna jag ska göra i sommar. Bara väntan gör mig glad. Men så när en plan faller så faller jag med den. Och allt går sönder. Ingenting spelar längre någon roll.
Okej. Nu till något annat:
Jag har tänkt att det vore riktigt trevligt att vara lite kär under sommaren. (För det är ju bara att knäppa med fingrarna så är det all set - eller hur?) Men efter närmare eftertanke har jag insett att jag inte ens skulle kunna få ihop det! Eller jo. Jag har tid att vara kär eftermiddagar efter kl 16, fast bara när Hilda är med sin pappa (för hon ska fan inte bli involverad i nåt skit) vilket är två vardagar i veckan. Och så en helgdag mellan 10-16 förstås. Åh vad mysigt det skulle vara. (...)
Och så en positiv avrundning:
Jag har fått en gitarr med tillhörande gitarrfodral och sångbok för barn av mina fina föräldrar i examenspresent. De är så grymma på presenter alltså. Jag hade inte ens i mina vildaste fantasier kunnat tänka mig det. Så bu jävlar är det jag som ska plugga gitarrackord.
kram.
SvaraRadera/Elin