Solinalicious

Nu för tiden när jag ser och hör om förlossningar blir jag så emotionell. Innan Hilda kom, även fast jag var gravid, kunde jag inte direkt känna något när det gick något program om det på tv eller så. Det var så svårt att ta på. Man hade ju ingen aning om vad det var man skulle uppleva den där dagen när det äntligen var dags för förlossning.
Men nu är det som att jag känner igen mig i allas förlossningar, hur de än ser ut (för nog vet jag att det kan gå till på så många olika sätt!) Jag känner igen mig i tjejen vars undran är "hur långt är det kvar?" - för det var nästan det enda jag kunde tänka på. Ge mig en tidsbegränsning så jag kan börja räkna ner! Och jag känner igen mig i tjejen som desperat trycker lustgasmasken mot ansiktet och andas alldeles för hårt och snabbt och alldeles för länge - för det var den enda rutinmässiga tryggheten jag hade att förlita mig på. Och slutligen känner jag igen mig i tårarna som kommer hos samtliga (nyblivna) mödrar när den lilla människan som man så länge gått och burit på äntligen läggs upp på bröstet - för det är det absolut vackraste jag någonsin upplevt.

Published with Blogger-droid v1.7.4