Solinalicious

Nu är vi hemkomna från bröllopet som jag sjöng på. Jag kände mig faktiskt lugn hela dagen, till och med när vi anlände till kyrkan. Alla gäster strömmade in, jag var fortfarande lugn. Alla tog plats och jag var lugn. Men, när brudparet trädde in i kyrkan och såg sådär pirrigt förväntansfulla ut, då jävlar ville hjärtat hoppa ur bröstet på mig. Texten rullade på repeat i min hjärna och hur mycket jag än försökte lyssna på de fina löftena och när de lovade evig kärlek till varandra så hörde jag inte. Men som tur var hörde jag när prällen presenterade mig, pappa och pianisten.
Vi gick upp, ställde oss på plats och jag försökte le så trovärdigt som möjligt (jag var ju såklart jätteglad, men jag ville helst bara spy) Men så efter det fyra takter långa (korta!) introt gick det av bara farten. Jag försökte att andas lite då och då samtidigt som jag låg en fras före i låten i mitt huvud hela tiden.

Efter att jag sjungit gick jag och tog Hilda (som försökte stjäla föreställningen någon gång mitt i löftena) och gick ut utanför kyrkan och ammade.

Nu är vi som sagt hemma. Hilda äter igen och så väntar vi på Mange som har jobbat sedan 7 igår. Åh vad vi längtar.

Published with Blogger-droid v1.7.2