Just nu känner jag att ingenting flyter på. Inte ens de delar som jag känt att jag kan vara med att påverka för att göra vardagen lättare har gått vägen. Det är givetvis skolan jag pratar om. Min tre veckor långa praktikperiod verkar bli precis så lång och jävlig som jag hade förutspått. Jag mailade min handledare och frågade henne om jag kan få gå halvdagar och samtidigt få full närvaro just för att det kommer vara tungt för mig att skutta omkring med barn hela dagar. Och jag trodde ändå att hon skulle vara human nog att kunna godkänna detta. Men nej nej. Här ska gås minst 5 timmar om dagen. Det är alltså 1 timme mindre än vad vi normalt ska vara där per dag. Sååå generöst. Verkligen. Åh tack. Det kommer kännas så braaa. Jag förstår inte varför hon inte kan försöka sätta sig in i min situation. Och seriöst, för vems skull är jag där? FÖR MIN EGEN!
Och nu sitter jag på en föreläsning som bara repeterar precis allt som vi redan gått igenom i den här utbildningen. "Ska alla få vara med och leka?" "För vems skull har vi samlingen?" Tyst med er. Gå vidare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar