Idag sa jag åt Honom att jag inte vill ha någon kontakt med Honom, förutom när det gäller Hilda. Men ändå kan jag inte låta bli att tappa andan så fort jag får ett sms. Tänk om det är Han. Tänk om Han skriver något som kan göra mig glad igen. Nej just det, jag hatar Honom.
Björn såg när vi kom idag att jag inte kunde andas ordentligt. Han frågade om jag var andfådd eller om det var panikångest. Då var jag tvungen art erkänna det och så fick jag andas. Några djupa andetag innan vi började prata. Och gråta. Sen återkom den och så håller det på. Fram och tillbaka. Helt okontrollerat. Igår hände det i bilen med mamma & Hilda. I söndags på gymmet med Ebba. Jag var tvungen att låsa in mig på toaletten.
Jag vill bara vakna upp från den här mardrömmen. Men istället kommer jag få leva med den.
Du har mycket sorg att bearbeta, det förstår jag, sa Björn. Jag önskar bara att Han också kunde förstå. Och jag önskar att jag kunde förstå varför Han inte ville kämpa för att ha mig kvar i sitt liv. Vad är det med mig som gör att Han hellre vill ge upp, bryta, slänga bort?
Tänk om jag aldrig kommer vara bra nog, inte för någon.
Nu ska jag titta på Big brother. Det hjälper mig att få perspektiv på saker. Tack #bbsverige
För att det är så han gör, det är så han löser "problemet".
SvaraRaderaGenom att inte lösa det, bara gå.
Vet inte vad som hänt, men försök tänka att även om du kanske inte är den lättaste att leva med (så är det ju med alla, det är därför jag uttrycker mig så) å så kan du självklart hitta någon i framtide ! hoppas att du snart kommer igen!
Kram på dig!
Tack för de peppande orden! :)
SvaraRaderaKram