Weej!

Äntligen någon i min utbildning (av högre rang...hm) som är lite mänsklig och förstår min situation!

Imorgon har vi ett seminarium med obligatorisk närvaro, men eftersom det skedde en olycka för mig idag så vet jag ju inte hur pass rörlig jag kommer vara imorgon. Så jag knåpade ihop ett mail till min lärare och förklarade vad som hänt och frågade om jag skulle behöva skriva en kompletteringsuppgift om jag inte kan närvara imorgon (eftersom seminariet enligt schemat är obligatoriskt liksom) Ett par timmar senare hade han svarat.

Han tyckte att jag skulle tala med mina studentarbetslags-klasskompisar och kolla med dom om de tycker att det är okej att jag inte kommer, då vi skulle presentera en gruppuppgift och så länge de kände att jag varit med och bidragit till uppgiften så spelade det ingen roll för honom om jag kom eller inte. Och eftersom jag och två till i mitt studentarbetslag suttit hela dagen och skrivit ihop fyra sidor på uppgiften så ansåg jag (och Sandra som jag rådfrågade) att jag hade varit med och gjort mitt. Jippie! Jag slipper halta hela vägen till Stockholm - Thorildsplan imorgon!

Och som om inte detta vore bra nog så skrev han även att han förstod att det måste vara tungt för mig just nu och så frågade han hur han/de ansvariga för kursen kan hjälpa till att underlätta så att de återstående veckorna flyter på så bra som möjligt för mig så att jag kan klara av hela kursen. Då passade jag på att förklara att det känns väldigt avlägset att klara av fem timmars-dagar i en barngrupp i förskolan när jag knappt klarar av att vara aktiv privat i typ tre timmar. "Men jag vet inte vad man skulle kunna göra åt det, då min handledare inte alls är förstående med detta." -la jag även till. Meeeen jag ska nog inte hoppas på för mycket.