Till höger på bilden syns ett litet hus. I det huset befinner sig de män och kvinnor som avgör om vi andra är bra bilförare eller inte, som sätter stämpeln JA eller NEJ på körkortsbeviset. Jag fick möta nejstämpeln tre (3!!!) gånger innan mitt JA kom. Efter varje nej var jag lika förtvivlad och kände mig lika hopplös och misslyckad.
Rakt fram är en tunnel. Det är min gråttunnel. I den stod jag och grät efter varje besök. Tre gånger var det olyckliga tårar men den fjärde var det inget annat än lyckotårar. Gången då jag till slut fick körkortet så var Mange den enda som visste om att jag hade uppkörning. Jag tänkte, om ingen vet att jag kör upp idag så behöver jag inte heller stå ut med skammen när jag än en gång har misslyckats. Men denna gång ringde jag istället och sa "Du, jag tänkte kolla om jag kunde låna bilen idag..."
Så, även om jag idag tycker att allt slit och alla tårar var jobbigt så var det såå värt det! Men ändå får jag fortfarande en klump i magen när jag går förbi den platsen, och det första jag tänker är "jag vill inte jag vill inte jag vill inte!!)
Published with Blogger-droid v1.7.4
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar