För ett tag sen sa Towe till mig att hon tycker att jag borde blogga oftare. Då kom jag på att min frånvaro på bloggen är ett tecken på att jag är lycklig. För några månader sen var jag så nere i livet att jag bara levde för och genom Hilda. Men tack vare både mina älskade bästisar och nya fantastiska människor i mitt liv har jag börjat leva för min egen skull också. Jag har haft en fullkomligt okomplicerad och frukansvärt rolig sommar och tack vare det är jag beredd att omfamna höst och vinter med öppen famn. Med hjälp av skratt och kroppsvärme kommer vi överleva det tillsammans.
Det största tacket vill jag ge till mina föräldrar som har ställt upp mer än jag egentligen velat begära av dem. Utan de hade jag inte mått så här bra idag. De är världens bästa föräldrar tillika morföräldrar och jag blir så glad av att se hur trygg Hilda är med dem.
lördag 4 augusti 2012
A life worth living
söndag 29 juli 2012
En rörande kärlekshitoria av Lisa, 10 år.
När morgonsolen glimade samlades alla djur kring lejon klipan där Mofasa och drotning sarabi var. Sarabi var jätte glad för Simba och mofasa var också jätte glad för simba. Nu hade simba vuksit upp och då började simba leka med än som heter Nala. Simba och Nala lekte och lekte och det var härlig sommar. Simba lärde nala att äta barkbitar och nala lärde sig snapt och simba sa att hans pappa hade lärt honom det då sa nala att det var kul va bra sa simba. Och när simba var stor så skulle han gå till nala och då kom han på och tängka att idag sejer han det. Och nu sa han det Nala vill du jifta dej med mej jag ded vill jag fast när ska vi jifta oss. Idag ja ded jör vi vell. Och idag gorde dom det och snart föde dom ett sött barn.
torsdag 26 juli 2012
Senaste nytt
Nu är jag äntligen igång med att skriva musik igen! Det är så jävla härligt när det flyter på efter så.lång tid! Tänk att allt som krävdes var att få bearbeta ett dåligt förhållande/uppbrott och att få umgås med en drös fina människor för att få igång textskrivandet.
Ni påverkar mig mer än ni någonsin kan ana. Nära och på avstånd.
En låt har jag börjat skriva på svenska. Det känns inte så larvigt som jag tidigare tänkt. Nu känns det mer som att mina tankar och känslor blir benämnda på ett mer nyanserat sätt än på engelska.
Och appropå engelska så var ju jag och Ebba i London nyligen! Det var fyra helt fantastiska dagar. Jag ska lägga upp bilder snnnaaart!
måndag 16 juli 2012
fredag 13 juli 2012
Den efterlängtade friiiheten
Jag har mindre än tre timmar kvar av denna arbetsdag och när den väl är över så går jag på semester! I fyra veckor! Liksom riktig, betald semester. Det gör mig så lycklig, nästan rörd till tårar. Jag tänker på hur jag är värd det, med tanke på hur jag har slitit för mitt yrke och på hur många år jag är fast med studieskulder (=25 år!!)
Semestern kommer inledas med att fira två kompisar som fyller år (fast det dom inte vet är att jag egentligen ska ut och fira att jag har semester!) Förhoppningsvis börjar någon slags riktig sommar kl 15 när jag går på semester också så vi kan vara ute och ha det skönt ikväll.
I övrigt kommer jag och Hilda bara vara hemma under våra fyra veckors ledighet så kom igen, boka in oss! :)
FÖRUTOM att jag och Ebba (frugan) ska till London baby!! Om exakt en vecka är det dags för oss att åka iväg. Bo på ett fint hotell, shoppa upp alla våra pengar som vi så flitigt har sparat och andas in den härliga, skitiga London-luften!
Låt oss glömma alla våra sorger, åtminstone i fyra veckor framöver!
Puss!
tisdag 10 juli 2012
Till er som vet
Det är obehagligt hur man kan glömma bort. Man förnekar och förnekar tills inget har hänt. Men så går tiden. Såren ska börja läka och vips så känner man smärtan igen.
Jag förnekade så länge alla tårar, alla bråk och hårda ord, ensamheten och sorgen. Jag förnekade så mycket att ni omöjligt kunde veta. Det man inte säger högt existerar inte. Att hålla käften för att skydda min stolthet, det är ta mig fan det värsta jag gjort. Två års lidande bara för att jag inte vågade erkänna mig svag.
Jag har gjort en pakt med mina närmaste. Vi har lovat varandra att berätta. Hur mycket det än svider och hur mycket man än skäms så ska ens nära och kära ändå få en chans till att hjälpa. Jag tänker aldrig hamna i det igen och det finns ingen chans att de jag älskar ska behöva genomlida det heller.
Puss.
